Varje gång jag hör signaturen till Fem myror är fler än fyra elefanter, Boktipset eller Kalles Klätterträd blir jag alltid lite slisksentimentalt nostalgisk. Då har jag helt förträngt att sjuttiotalet mest gick i brunt, orange och rött i vidriga kombinationer. Varje gång jag hör signaturen till Fem myror är fler än fyra elefanter, Boktipset eller Kalles Klätterträd blir jag alltid lite slisksentimentalt nostalgisk. Då har jag helt förträngt att sjuttiotalet mest gick i brunt, orange och rött i vidriga kombinationer.

Det är något visst med åttiotalet också. Det var ju då grunden för min ”musikkarriär” lades. Cia Berg och Bagen, Kaj Kindvall och Tracks. Men trots det har jag så mycket svårare för åttiotalsretro än sjuttiotalsretro. Eller kanske just därför.

Jag vill stoppa tiden och frysa ner all musik som fanns då. Det fanns så otroligt mycket bra musik, med lagom kitschfaktor. Musik som jag kanske inte skulle falla för idag, men som alltid har en plats i mitt hjärta. Det blir aldrig lika bra när någon idag försöker elchocka liv i åttiotalet igen.

På sjuttiotalet lyssnade jag inte på musik. Därför gör det mig inte lika mycket om folk försöker återskapa det. Kör hårt.

Bakom enmansprojektet Da Book står Patrik Book som till vardags har regisserat en massa svenska musikvideor och tydligen hunnit med en kortfilm också. Kan Stakka Bo kan väl jag, resonerade han förmodligen.

Musiken på One Taboo To Go är en lekstugeuppvisning i vad man kan göra om man har en massa idéer, en massa ljud och alldeles för mycket fritid. Det blippar och bloppar i största allmänhet. Lite syntbas, lite åttiotalsvrängda röster och en massa trummaskiner. För det mesta blir resultatet stelbent elektrofunk. Och monotont, på ett trist sätt.

Första gångerna jag hörde One Taboo To Go fanns det flera låtar som jag tyckte var hur bra som helst. Som när Patrik Book tar hjälp av Håkan Lidbo och Nina Natri från Fidget i skruvade A-bomb From A Friend. Men efter ett par lyssningar tappar skivan alldeles för mycket smak.

Det märks att herr Book är videoregissör. För ytan är lika perfekt som när japaner försöker göra jazz. Men precis som japanerna missar han poängen: det är innehållet som räknas. Allt känns så otroligt genomtänkt och intelligent. Den musik som tål tidens tand är nästan alltid gjord med hjärtat, inte hjärnan. She loves you, yeah, yeah.

Det riktigt lysande undantaget är This Woman Used To Date Me där Da Book lyckas få till obarmhärtig benkrossarfunk i samma klass som Daft Punks Da Funk och Armand van Heldens The Funk Phenomena.

Om du inte kan få nog av Les Rythmes Digitales åttiotalsorgie på Darkdancer eller Daft Punks Discovery så kan det här nog vara en skiva för dig.

Själv väljer jag hellre Ladytrons album 604 till åttiotalsfesten.

Speciellt som åsnan på omslaget är snudd på det bästa med One Taboo To Go.

Det är något visst med åttiotalet också. Det var ju då grunden för min ”musikkarriär” lades. Cia Berg och Bagen, Kaj Kindvall och Tracks. Men trots det har jag så mycket svårare för åttiotalsretro än sjuttiotalsretro. Eller kanske just därför.

Jag vill stoppa tiden och frysa ner all musik som fanns då. Det fanns så otroligt mycket bra musik, med lagom kitschfaktor. Musik som jag kanske inte skulle falla för idag, men som alltid har en plats i mitt hjärta. Det blir aldrig lika bra när någon idag försöker elchocka liv i åttiotalet igen.

På sjuttiotalet lyssnade jag inte på musik. Därför gör det mig inte lika mycket om folk försöker återskapa det. Kör hårt.

Bakom enmansprojektet Da Book står Patrik Book som till vardags har regisserat en massa svenska musikvideor och tydligen hunnit med en kortfilm också. Kan Stakka Bo kan väl jag, resonerade han förmodligen.

Musiken på ”One Taboo To Go” är en lekstugeuppvisning i vad man kan göra om man har en massa idéer, en massa ljud och alldeles för mycket fritid. Det blippar och bloppar i största allmänhet. Lite syntbas, lite åttiotalsvrängda röster och en massa trummaskiner. För det mesta blir resultatet stelbent elektrofunk. Och monotont, på ett trist sätt.

Första gångerna jag hörde ”One Taboo To Go” fanns det flera låtar som jag tyckte var hur bra som helst. Som när Patrik Book tar hjälp av Håkan Lidbo och Nina Natri från Fidget i skruvade ”A-bomb From A Friend”. Men efter ett par lyssningar tappar skivan alldeles för mycket smak.

Det märks att herr Book är videoregissör. För ytan är lika perfekt som när japaner försöker göra jazz. Men precis som japanerna missar han poängen: det är innehållet som räknas. Allt känns så otroligt genomtänkt och intelligent. Den musik som tål tidens tand är nästan alltid gjord med hjärtat, inte hjärnan. She loves you, yeah, yeah.

Det riktigt lysande undantaget är ”This Woman Used To Date Me” där Da Book lyckas få till obarmhärtig benkrossarfunk i samma klass som Daft Punks ”Da Funk” och Armand van Heldens ”The Funk Phenomena”.

Om du inte kan få nog av Les Rythmes Digitales åttiotalsorgie på ”Darkdancer” eller Daft Punks ”Discovery” så kan det här nog vara en skiva för dig.

Själv väljer jag hellre Ladytrons album ”604” till åttiotalsfesten.

Speciellt som åsnan på omslaget är snudd på det bästa med ”One Taboo To Go”.