Fre kommer att bli stora och folkligt accepterade med sin nästa skiva. Den kommer att sälja åtminstone guld, förmodligen ännu bättre. ”Välkommen till Fre” är en sådan där ovanlig skiva som förändrar det svenska musiklandskapet. Därför är den dömd att inte sälja särskilt bra. Så brutalt är det oftast att ligga i frontlinjen.

Visst skulle man kunna hävda att Fre inte är först med sin grej. ”Ratata gjorde soul på svenska redan på 80-talet,” säger någon. ”Kaah har gjort modern soul på svenska i åtminstone ett par år,” säger någon annan. Men, ingen har gjort soul som har ena benet i hiphopen på svenska. Det är det som skiljer Fre från resten. Det är det som gör dem unika. Till pionjärer. Fres musik har mer gemensamt med artister som K-Ci & JoJo och Blackstreet än någon av de svenska soulkollegorna. Den första svenskspråkiga R'n'B:n.

Kanske blir det inte Fre som lyckas breaka den svenskspråkiga hiphopsoulen, men jag skulle bli förvånad om det inte blir så. De har allt som krävs. De har rätt kompisar (skivan gästas av Feven, Ayo och Ken). De sjunger bra och mutar med debuten in en tydlig nisch. De ser bra ut och borde kunna krossa tonårsflickehjärtan, en inte helt oviktig detalj för crooners.

Första gången jag hörde Fre var (om jag inte minns fel) uppe på redaktionen. Det var den tidiga singeln ”Grejer” som spelades upp för ungefär ett år sen. Som ni kanske vet består inte direkt vår redaktion av en samling människor som går upp i brygga av svulstig soul med studsiga beat. Vid den här tidpunkten var det dessutom flera av redaktionsmedlemmarna som hade en ganska negativ inställning till hiphop och kanske framförallt hiphop på svenska. Jag sa aldrig vad jag tyckte. Jag försökte lyssna genom det fnissandet och det hånfulla kommenterandet av lyriken, men lyckades inte särskilt bra. Jag la bandnamnet på minnet, men hörde aldrig den där låten igen.

Jag kan förstå var fnissandet kommer ifrån. Fres texter är raka, öppna och tydliga. De är nakna på ett sätt som Joakim Berg eller andra hyllade svenska textförfattare aldrig kommer i närheten av. I Fres texter finns inga omskrivningar, allt är rakt på sak. Här målas det inte upp några bilder av hål i händer och kallt kaffe. Fres texter kryddas dessutom med förortssvenska uttryck, vilket gör det ännu enklare för en samling välutbildade ungdomar att hånflina. På sätt och vis kan man dra paralleller till Dogges kärlekstexter, även om Fre inte leverar lika explicita sexbudskap. Jo, jag flinade säkert jag med den där sommardagen.

Ett problem med att göra soul på svenska är att det ibland slår över i något som hamnar farligt nära schlagermusiken. Fre går i fällan några gånger, men håller sig för det mesta på rätt sida den tunna gränsen. Att ”Sanning eller lögn”, som för mig alltid varit signaturmelodin för ”byt kanal så fort det bara går” är med på skivan får jag väl ta, även om det tog en veckas lyssnande innan jag verkligen lyssnade på låtarna som följde efter. ”Sanning eller lögn” vajade som ett stort rött skynke och framkallade motorsågstankar, den tvingade fram en vilja att massakrera Fre. Jag var redo att såga. Utan pardon.

Det gör jag inte. Fre är faktiskt riktigt bra om man bara öppnar sina öron och släpper förutfattade meningar och tvångsföreställningar. ”Skaka loss” som gästas av Feven är en studsig sak som borde funka utmärkt på discoteken runt om i landet. ”På grund av dig” är en dyster, men svängig sak som rider på en mjukt funkig bas och en massa knasiga organiska ljud. ”Låt mig komma in” har ett gitarrspel som skulle ha kunnat hämtas från Eric Gadds senaste, men det knastrigt torra beatet dödar snabbt de referenserna. ”Gör det en gång till” sätter igång schlagervarningsraketerna och skulle säkert krossat allt motstånde i årets upplaga, men jag börjar tänka på Kaahs senaste och de Pripps Blå-vibbar den lockade fram hos mig.

Så där fortsätter det. Ömsom vin och ömsom vatten gör ”Välkommen till Fre” till en av årets mest lovande debutskivor. Jag hoppas verkligen att de inte väntar för länge innan de spelar in uppföljaren. Nästa sommar kan bli deras om de spelar sina kort rätt.