Come here. Mörker och knaster. Piano och melodier som smulas sönder i korsdraget. Stråkar och det blåaste av blått. Maskinella hjärtslag och känslor som fastnar i sprickorna. Röster från en radioapparat som för alltid fastnat mellan två kanaler. Come. Here. Minimalistisk techno möter Chopin möter ekon av dub långt bort i fjärran. Fjäderlätta klockspel och […][...]

Balearica-retrovågen som svepte fram som mest för några år sedan kanske har tappat det mesta av sitt omedelbara momentum, men som med alla musikgenrer plockade den inte ner skylten helt och hållet bara för att månadssmakerna skiftade. En av dem som fortsätter traska längs med balearica-stigen är kanadensaren Michael Silver, som jag först stötte på […][...]

Som alla andra i redaktionen förmodligen också kommer att konstatera är det förstås fullständigt omöjligt att plocka ut de 50 album jag tyckte bäst om de senaste tio åren. Dessutom i rangordning. Kort sagt skulle rätt mycket kunna kastas om i den här listan. Framförallt ju längre ner vi kommer. Det finns säkert 50 kandidater […][...]

Att måla in sig i ett musikaliskt genrehörn kan ha sina fördelar. När popularitetsvågen är som allra högst kan man tjäna ihop en hel massa eurobonusuppmärksamhetspoäng. Samtidigt finns då också risken, inte minst inom den ombytliga dansmusiken, att en backlash kommer att köra över dig som ett skenande snabbtåg om du inte lyckas bryta dig […][...]

Man kan beskylla Roisin Murphy för mycket. Att hon är förutsägbar kan knappast räknas dit. Efter det förhållandevis långa sidoskuttet från Moloko på det Matthew Herbert-producerade debutalbumet blev det dundadunda-elektropop i tidsenlig kostym på uppföljaren Overpowered. Och nu när smakproven från Roisins tredje album börjar dyka upp pekar kompassfärdriktningen… tillbaka mot Moloko. Kantigare. Självklart inte […][...]

Det går inte att bli profet i sitt hemland, heter det ju som bekant. Inte sällan gäller detsamma även när det handlar om att bli erkänd av sin samtid. Först långt senare får man sin ordentliga stund i rampljuset, välförtjänt eller inte. Nu vore det fel att säga att Arthur Russell gick obemärkt förbi under […][...]

Det är som bekant jul om bara ett par veckor. Och i musikvärlden betyder jul förstås mer än något annat att det är dags att ta på sig stora tomteluvan och spela in nya versioner av gamla låtar. Inte sällan i versioner som ingen hade tittat åt två gånger om det inte hade varit för […][...]

Som alltid när det är musikaliskt retrodags är det inte bara en eras sound som dammas av och får sig en ny stund i rampljuset. Även artisterna som var med när det begav sig hittar en ny publik. Och inte sällan, med milt sagt varierande resultat, stannar det inte vid att låtar med ett par […][...]

De gånger jag får frågan (förvånansvärt sällan) vilka tre röster jag skulle ta med mig till den öde ön så brukar svaret bli Helen Folasade Adu, Marvin Gaye och Everything But the Girl-sångerskan Tracey Thorn. Med tanke på att Sade släpper sitt första album på tio år i februari och med tanke på Marvin är […][...]

I år har det gått tretton år sedan bröderna Simon och Robin Lee (den senare även med förflutet i A Hundred Birds) släppte sin klassiker In the Trees. En låt som fortsatt leva sitt eget liv, nästan vid sidan om Faze Action, och som så sent som 2007 fick sig en översyn dels av Jerome […][...]