Footstompers hävdar på sin hemsida att den här plattan – deras debut – har tagit två år att ”arbeta fram”. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Det hörs att den är väldigt uttänkt och genomarbetad. Materialet är därför också lite spretigt på sina ställen. Sådär att man nästan förstår vilken låt som skrevs […][...]

”Snapcase continues to be much more than music. The band represents a lifestyle, a belief system, and a hope for an optimistic future…” På sin tredje fullängdare fortsätter Snapcase att sprida positiva och politiska doktriner. Inte mig emot. Att strida mot orättvisor, för jämlikhet mellan alla varelser och en bättre tillvaro är förbannat fint. Jag […][...]

Äntligen! the Peepshows har fått komma till skott, och på måndag kan deras första fullängdare vara din! Örebros rockkungar har lugnat ner sig lite, det är mer rock med hårdrocksriff än punk, och ”Mondo Deluxe” känns mer mogen än fjolårets MCD ”Right About Now” (som jag fortfarande tycker är riktigt bra). Men samtidigt som tempot […][...]

Plastic Prides debut MCD – ”Daredevil I Lost” – från 1997 blåste mig av stolen. Jag hade precis förlorat hopp om den svenska hardcorescenens utveckling, och så dök den upp. En blandning mellan ångestfylld HC, och melodiösa partier. Osannolikt på en svensk debut. Jan Jämte (ja, han heter så!) både vrålar och sjunger och gör […][...]

Neil ”Mad Professor” Fraser har pysslat med att spela in och mixa musik i sin Ariwa studio i 20 år. Så mycket får du veta genom att bara titta på omslaget till ”The Inspirational Sound of the Mad Professor; a comprehensive guide to the works of dub reggae legend Mad Professor”. Här ligger också den […][...]

”Home” låter lite som Sevendusts framträdande på Woodstock kändes. Alla delarna fanns där, men bandet lyckades inte bryta endimensionaliteten. De försökte och försökte, men lyckades inte. Hur hårda de än är, hur nedstämda deras instrument än må vara, så infinner sig inte det där lilla extra. Det är förbannat irriterande helt enkelt. Jag lyssnar och […][...]

Jag vet tamejfan inte vad jag skall tycka om Abramis Brama. De rockar huset som en hoper uppretade elefanter i galopp, och riff och arrangemang som skriker Kyuss och Black Sabbaths levereras med en säkerhet som får mig att tappa besinningen. Varför vet jag då inte vad jag skall tycka? Abramis Brama sjunger på svenska. […][...]

Amerikanska rockband brukar gilla yta och attityd. Det gör även Supersuckers. Deras bolag heter Aces & Eights, skivan heter ”The Evil Powers of Rock'n'Roll” och de rockposar framför sina marshallstärkare iklädda solbriller och cowboyhatt. De är rock. Tycker de själva. Jag personligen är lite allergisk mot detta om det inte visar sig att musiken är […][...]

Innan jag ens fick ”I Hate Us” i handen trodde jag det absolut värsta om The Almighty Trigger Happy. Jag läste nämligen någonstans att det skulle låta som om Slayer hade gjort Descendentslåtar. Ska jag ta det igen? Fattar du hur något sådant skulle kunna låta? Två av mina absoluta favoritband i ett! Det skulle […][...]

Protestsångare har det funnits länge. Den mest kända får väl sägas vara Bob Dylan. Dennis Lyxzén är – och har länge varit – en protestsångare. Tidigare har det dock känts långsökt att jämföra honom med Bob Dylan, men nu är det inte längre så. Båda återfinns i ett musikaliskt fack som brukar benämnas som singer/songwriters. […][...]