Från Dylaneska melodier och sång till naturromantisk storslagenhet. Josh Ritter famlar sig fram från album till album. Efter Historical Conquests började Ritter tvivla. Kanske med viss rätt. Visst har han varit svår att lyssna på. Influenserna har varit för starka. Originaliteten svår att hitta. Men han har tvivlat förut. The Animal Years var full av […][...]

Way Out Wests klubbprogram, Stay Out West, har fått små men ypperliga tillskott. Fjorton band som spelar på klubbar i staden. Var och när är inte klart än. Här är banden: The Low Anthem, Laura Marling, Caribou, Rye Rye, Fake Blood, Chapel Club, Field Music, Shearwater, Bear In Heaven, jj, Villagers, Vit Päls, Andreas Söderlund […][...]

En gång i månaden dyker det upp ett brittiskt debuterande folkpopsband. Uppståndelsen kring dem har blivit smått tröttsam. Jag förstår fortfarande inte varför halvhyfsade Mumford & Sons blivit intjatade till Way Out West. Oxbordbandet Stornoway har passerat lite vid sidan av men debutalbumet Beachcomber’s Windowsill besitter förträffliga kvaliteter. Som Brian Briggs högtidliga stämma eller albumets […][...]

Det var ett tag sen man sprang benen av sig efter ett Damien Jurado-släpp. Förra albumet Caught in the Trees var enkelt och smått träigt men hade några trevliga spår. Jag släppte Damien Jurado helt. Jag trodde inte på någon ny Ohio eller Ghost of David. Men så började snön smälta, The National sjöng om […][...]

Justin Vernon, a.k.a. Bon Iver, ramlar på. Det är nästan ingen som minns förra årets släpp med projektet Volcano Choir och ungefär lika få har uppmärksammat jättekollektivet Gayngs. Men så är det också svårt att förhålla sig till musik som irrar omkring någonstans mellan George Michael och Fennesz. På Justin Vernons yacht ryms ett bandkollektiv […][...]

Band of Horses överraskar ingen. Infinite Arms ligger som ett streck över asfalten, rusande mot solnedgången. Ben Bridwell, shotgun i stor cowboyhatt med känslorna på utsidan, Phil Ek rör inte en min där han sitter stadigt bakom ratten och bandet tätt sammanklämda i baksätet, tajta och anonyma. (Förutom basisten, i wifebeater och vit hatt, som […][...]

Det är ingen skräll att Roky Ericksons samarbete med Okkervil River blivit oerhört lyckat. Det har tagit tid för Erickson. Fjorton år. Det fanns material att ta av. Allt som 13th Floor Elevators- sångaren gått igenom det senaste decenniet, återkomsten till livet och musiken, finns nedkokat (men knappast reducerat) på True Love Cast Out All […][...]

Det har tagit tid att börja tycka om The National. Stolpiga, stela, allvarliga The National. Sönderkramade av kritiker, publik och presidenter. Numera är det nästan för enkelt. Stadiga, melodiösa, allvarliga The National. High Violet är så självklar är det nästan är löjligt. Den som ska se The National i sommar kommer träffas av en hitkavalkad […][...]

Den tionde gången som Together rullar obemärkt förbi börjar det bli irriterande. Det är bra på gränsen till översnyggt men det finns ingenting där. Talangfulla musiker som riffande glider förbi sweet spoten och landar någonstans i ett dammigt hörn. Det börjar inte bra för The New Pornographers femte fullängdare. När jag skrev om singeln Crash […][...]

Den 19:e maj släpps Band of Horses tredje album Infinite Arms producerad av den ständigt närvarande Phil Ek. Filmaren Jarrod Tallman har följt bandet på nära håll under inspelningen och det blir en dokumentär av det så småningom. Smakprov från både dokumentären och albumet finns i klippet ovan.[...]