Två män med förkärlek för att uppträda i plyschiga björnkostymer som discodopar den klassiska Chicagohousens allra mest melodiösa ögonblick som en hyllning till musiken de vuxit upp med. Det innebär inte nödvändigtvis att den stora kvalitetsstämpeln per automatik åker fram. Men när personerna bakom plyschen är Hot Chips Joe Goddard och hans radiokollega Raf Rundell […][...]

Med centrala beståndsdelar som smattrande hetsiga trummor, metalliska synthslingor, tungt svajande bas och smurfpitchade vokalsamplingar framstår inte direkt Big Gigantic som unika. I lager på lager pumpar de på ett snarlikt sätt upp varje spår till ett grandiost klimax. Allt som oftast på en bas av dubstep men ibland med avstickare åt electrofunk, 80-talsretro och […][...]

Självfallet är det korrekta sättet att uppleva Escort i den nästan 20-hövdade livesättning där de från grunden bygger upp varje låt och låter den växa till ett veritabelt groovemonster vilket klippet på Dillinger-covern Cocaine Blues med all tydlighet visar. Men även om den dimensionen saknas på skiva är Eugene Chos, Dan Balis och sångerskan Adeline […][...]

Ansatsen som Dillon väljer för sin debut på BPitch Control är onekligen både kaxig och vågad. För även om This Silence Kills inleds och avslutas på ett så technofierat sätt som man skulle förvänta sig och som Dillons tidigare släpp skvallrat om är det som ryms mellan ramarna desto mer oväntat. Utan att tveka kastar […][...]

Vi hinner knappt kliva ombord på rymdskeppet efter att flygvärdinnan hälsat oss välkomna innan programförklaringen Interplanetary Music briserar i en kosmisk discoorgie av mjukt gungande bas, percussion, smattrande koklockor, handklapp och en kaxig saxofon samtidigt som kören mässar titeln som ett mantra. Efter det råder det ingen tvekan i vilken riktning Herr Moonlight vill ta […][...]

Lika svårt som det är att slita sig från Sepalcure, lika svårt är det att försöka sätta en etikett på vad det är man precis har hört. Visst, någonstans i botten finns ständigt dubstep med sina djupa wobblande basar och mörka stämningar men Praveen Sharma och Travis Stewart bygger om, sveper in i och lägger […][...]

Att våga vara underhållande och, gud förbjude, rolig är inte direkt en musikalisk egenskap som alltid står högt i kurs. Desto viktigare då att det finns artister som Rustie som högaktningsfullt struntar i konventioner och utan att ursäkta sig en sekund vågar vara det. För mitt i den mentala härdsmälta av influenser och spretiga kaos […][...]

Att beskriva musik med begreppet eskapism känns numer genom en flitig överanvändning, där undertecknad är en av de många medskyldiga, rätt uttömt på sin betydelse. Men efter att ha tillbringat en långhelg insvept i Malmös fuktiga novemberdimma, en tillvaro lika färgglad och nyansrik som bilden som pryder Korallrevens debut, har just densamma med benäget understöd […][...]

Han må tolka ledmotiv från James Bond-filmer men att Freddie Wadling på konvolutet till With A License To Kill mer än något annat ser ut som vinnaren i en tävling för Ernst Stavro Blofeld-lookalaikes säger en hel del om hur det låter. Precis som Bonds nemesis elegant nedtonat men med en ständigt närvarande underström av […][...]

Pallers beskriver själva sin musik som “Dance music for the lazy, the blazers and for the slightly depressed” och även om det onekligen är väldigt talande är det samtidigt inte riktigt heltäckande. Det som inte riktigt framgår är att Henrik Mårtensson och Johan Angergård dessutom bygger upp allting kring precis så vackra och eleganta popmelodier […][...]