Shook Ones pt. II är en av världens bästa hiphoplåtar. Den ligger på Mobb Deeps andra, klassiska, album The Infamous från 1995. Sedan dess har de fortsatt leverera bra hiphop. Bra, men ingenting i närheten av Shook Ones pt. II eller The Infamous. På sistone har ena halvan av gruppen, Prodigy, släppt en soloskiva, dissat […][...]

Få artister har misslyckats så kapitalt som Wu-Tang Clan med att knåpa ihop en uppföljare till ett klassisk album. Den banbrytande skräckfilmstrippen på Enter The Wu-Tang (36 Chambers) förbyttes mot en reklamjippodubbel som jag verkligen försöker glömma. The W var en rejäl uppryckning, men det har i ärlighetens namn varit roligare när klanmedlemmarna släppt ifrån […][...]

Wu-Tang-klanens alla släpp skulle utan problem kunna vara en egen Jeopardy-kategori. Börjar man sedan blanda in alla klanmedlemmar som inte tillhör den inre cirkeln är vi uppe i två kategorier. Även om de på många sätt låtit lika varandra är det några solosläpp som varit snäppet vassare än de övriga. Dit räknar jag Method Mans […][...]

Första gången hiphopen kom in i mitt liv var när jag såg en konsert med världens bäste LL Cool J på teve. Jag kommer ihåg att jag tyckte det mesta lät precis likadant. Det enda undantaget var förförarrapballaden I Need Love där LL rappade samtidigt som han juckade mot en soffa. Ett första möte gott […][...]

Checklista för soloprojekt från Wu-stallet: Står RZA som producent? Jajamensan. Finns det reklam för andra Wu-skivor i cd-häftet. Visst. Blir någon skjuten? Check. Samplingar från filmer? Harå. Gästas han av andra Wu-killar? You bet. Shyheim, Wu-Tang Clans yngste medlem, har blott 22 år hunnit med att släppa tre skivor, haft roller i två filmer och […][...]

Någon vecka innan Missy damp ner i brevlådan dammade jag av Heavy Load med den obskyra hiphop-gruppen New Kingdom. En skiva med grovhuggna, raka rytmer, brölande rap och inget som helst finlir i produktionen. Men en massa energi. Det var så otroligt befriande. Jag är nämligen så jävla trött på bounce. Jag är trött på […][...]

Det här är den bästa skivan jag hatat. Och det är så otroligt synd. Jag skall förklara. Smut Peddlers, som består av The High & Mighty (DJ Mighty Mi och Mr. Eon) samt en snubbe som kallar sig Cage har stor talang. Porn Again är en platta som svänger ordentligt. DJ Mighty Mi lägger bakgrunder […][...]

Wu-Tang har redan hunnit vandra från att vara hiphopens framtid till att ses som gårdagens nyhet och automatiskt stämplas som passé. Så snabbt blåser vindarna i hiphop-världen. Men, är det så snabbt egentligen? Det är nästan tio år sedan snubbarna från Staten Island uppmanade oss att skydda nacken. Det är ett nästintill oräkneligt antal album […][...]

Den dök upp någon gång hösten 99. Nu har den funnits där ett tag och pockat på uppmärksamhet. Det har tagit tid, men nu har den fått det. Efter många om och lika många men. ”Nigga Please”, Ol'' Dirty Bastards andra soloalbum. Ol'' Dirty är den stora snuskpellen i Wu-Tang Clan. Han rimmar om saker […][...]

Ibland är det ganska skönt att få skriva en recension långt efter den värsta mediahypen. Fallet Eminem är ett utmärkt exempel på det. Det var väl ingen som missade kontroversen runt Eminems lyrik. För det är ju det det handlar om, lyrik. För varför ska texter satta till musik behandlas på ett annat sätt än […][...]