Wu-Tang har redan hunnit vandra från att vara hiphopens framtid till att ses som gårdagens nyhet och automatiskt stämplas som passé. Så snabbt blåser vindarna i hiphop-världen. Men, är det så snabbt egentligen? Det är nästan tio år sedan snubbarna från Staten Island uppmanade oss att skydda nacken. Det är ett nästintill oräkneligt antal album sedan. RZA och hans kumpaner från New Yorks eget Shao-Lin-tempel ligger bakom en imponerande produktion som borde få de flesta att skamset smyga in i skuggorna och gömma sig vid åsynen av det karakteristiska W:et. Visst har materialet varit ojämnt, men att det redan hunnit släppas ett par samlingsskivor känns faktiskt inte alls konstigt.

”The W” är klanens tredje album som samlad styrka och släpptes hösten 2000. En av de senaste årens klarast lysande stjärnor i kollektivet figurerar inte på skivhäftets bilder, men medverkar i både kropp och själ. Att det i vissa lägen antyddes att ODB skulle ha lämnat klanen, eller tvingats lämna den kan vi i backspegeln se som en sanning med rejäl modifikation. När han tog sig en ”permission” under pågående fängelsevistelse passade han på att göra det gamla gänget sällskap på scenen och smita hem till templet för att spela in några nya låtar tillsammans med klanledaren RZA själv. Världen väntar med spänning på att få ta del av resultatet.

Åter till albumet. Det dras med ungefär samma brister som många av produktionerna Wu släppt ifrån sig sedan den enastående debuten. Den känns lite hafsig, sållningen i låtmaterialet är inte lika knivskarp som förr. Fokuset är inte lika självklart på att göra den bästa jävla hiphop-skivan någonsin.

Samtidigt finns det en hoper låtar som är så hårda och direkta att det är omöjligt att värja sig. Singeln ”Gravel Pit” är en sån låt. Den vägrar att släppa fäste om min själ. Den smeker mig medhårs och mothårs, den tar tag i min skalle och dunkar den fram och tillbaka. Allra bäst är de i den ultimata klubbvältaren ” Do You Really (Thang, Thang)” med den oemotståndliga och häftpapprigt släpiga refrängen ”I heard you ladies got them thang thang / do you really / I heard you niggas like them thang thang / do you really”. De där raderna sitter för evigt i min hjärnbark.

Jag skulle önska mig lite mer våghalsighet. Lite mer tänjande på gränser. Lite mindre bakåtblickande. Lite mer fokus. Problemet är inte att Wu tappat förmågan att skriva fantastiska låtar. Problemet är att de i viss mån försöker återupprepa ett gammalt recept. Allra bäst blir det faktiskt den här gången när de vågar släppa på allvaret och ger sig ut i klubbvärlden. Wu 2000 är bäst som partyhöjare och festkillar, inte som allvarliga och hårda.

Men, visst är det kul att de i introt använt sig av samma gamla discodänga som Just D byggde om till dansbandshiten ”Tre Gringos”. Fast det var väl inte en avsiktlig spexighet.