Paper Tigers kan ha varit det smartaste eller dummaste Sasu Ripatti gjort. Å ena sidan var det precis som behövdes efter makalösa The Present Lover för att sänka förväntningarna inför kommande släpp. Visa att Sasu iklädd sitt Luomo-alias faktiskt var mänsklig och kapabel att göra musik som inte var helt igenom överfantastisk. Att ta ner […][...]

Ibland undrar jag varför vi i Sverige inte delar ut medaljerna till våra idrottsmän innan de åker iväg till de stora tävlingarna. Innan allt drar igång har vi ju ett gäng guldmedaljer som bara ligger och väntar på att följa med hem. Väl där slutar det som vanligt med någon fjärdeplats och ett brons. Samma […][...]

Till en början känns det rejält överraskande att bolagschef Ben Watt valt Pain Disappears som Buzzin’ Flys första ”riktiga” artistalbum. Bolagets tidigare fullängdare har varit antingen samlingar eller remixskivor som även om de över tid rört sig från djup fyllig mjuk house till de senare släppens betydligt mer avskalade och technofierade uttryck absolut inte skvallrat […][...]

Årets roligaste skivköp landade i form av en rosa kartongask, stor som en sjutumssingel. På omslaget bara fem ord skrivna med bröllopsinbjudningsvänlig stil: ”Roisin Murphy”. ”Let Me Know”. Inuti fanns två versioner av cd-singeln och en bildsingel på absurt tjock vinyl. En förpackning som dessutom innehöll en av årets trevligaste låtar i lite olika versioner. […][...]

The Sussex Downs after rainfall I never knew a place so beautiful Sommaren 2007 fick jag till sist ändan ur och läste Ben Watts självbiografiska Patient – The True Story of a Rare Illness – berättelsen om hur Bens immunförsvar precis före en USA-turné för Everything But the Girl 1992 fick spel och började attackera […][...]

Bara den goda smaken att göra en egen version av en av de mest sorgliga låtar som spelats in, Rah Bands fantastiska Clouds Across the Moon, borde vara skäl nog att låna en artist åtminstone några minuter av din tid. Men den egentliga anledningen att Aggie Peterson och Per Martinsen trillade in i mitt liv […][...]

April la sina kalla, smekande händer över oss, men har nu tagit bort dem och vandrat vidare. I våra öron, hjärnor och sinnen lämnade han eller hon dock några melodislingor som vi inte kan glömma bort. Och även om vi längtar till sommaren så vill vi titta tillbaka och dela med oss av aprils bästa. […][...]

Här skulle egentligen funnits ett långt stycke där jag beklagade mig över att två av de skivor jag hoppades mest på i år resulterade i två stora besvikelser. Den ena var Rubikons Wonderland, världens bästa Tiff Laceys delprojekt. Den andra var Tracey Thorns Out of the Woods. När jag tidigare i år hörde It’s All […][...]

Här skulle jag kunna ha skrivit alldeles för långt om all den fantastiska musik Tracey Thorn och Ben Watt skapat tillsammans under mer än 20 år. Eller de fantastiska röster båda två, i synnerhet Tracey, har. Eller hur Everything But the Girl är livräddare bara genom att finnas. Istället nöjer jag mig med att konstatera […][...]

Efter det att Tracey Thorn och Ben Watt för fyra år sedan beslöt sig att lägga Everything But The Girl på is har Watt allt mer renodlat sitt intresse för dansant house av det djupare slaget. Under pseudonymen Lazy Dog har han startat klubb med samma namn, producerat, gett ut skivor, gjort remixer åt artister […][...]