Din gode vän ringer då och då. Ni har alltid trevligt. Gillar varandras sällskap. Alltid behagligt, lite puttrigt. Ni har långa samtal, där ödet och livets irrvägar är återkommande ämnen. Det är inte helt omöjligt att ni dricker rödvin. Det är vackert, men samtidigt hemtrevligt. Er relation har vid det här laget ett par år […][...]

Det finns lovande band och lovande band. De, som exploderar likt supernovor redan i första andningen, och sedan finner att de inte har något kvar. De som börjar lite vingligt och sedan blommar ut. Och sedan har vi den tredje sorten. De som aldrig blir något annat än lovande. De som ständigt balanserar på slak […][...]

Så då var vi här igen. I skogen. Den annars så regndrabbade Arvikafestivalen har i år haft en, bokstavligen, strålande tur med vädret. Torsdagen inleder med en hel del svensk indie som jag dock inte anländer i tid för att se. Rent generellt är det inte heller min starkaste dag. Hårddraget, mycket som man både […][...]

Jag har inte lite svårt att förstå att Sofia Allard (ex-Krom) och Carl-Michael Herlöfsson (Baxter) klarade av att klamra sig fast vid och genomföra den här idén. Helt omöjligt att förstå hur den överlevde uppvaknandet dagen efter krogrundan. Ett coveralbum fyllt av i orginal mer eller mindre testosteronstinna rockstänkare omtolkade och nerplockade till försiktiga elektroniska […][...]

När jag för någon månad sedan raljerade över åttiotalspomp i samband med Gentle Touchs debutskiva var det, tillsammans med In Memory of Savannah givetvis, den här skivan som var källan till det onda. Ska man, något cyniskt, beskriva Where the stars scream out your name med ett ord skulle det förmodligen bli något väldigt nära […][...]

Han är en udda fågel, Kelley Polar. Med sin bakgrund i cellostudier på anrika Juilliard-akademin, släpp med egna stråkensemblen Kelley Polar Quartet och lika tematisk flummiga som musikaliskt briljanta debuten Love Songs Of The Hanging Gardens har han redan skapat en alldeles egen enklav på den musikaliska kartan. Här fortsätter han på den inslagna vägen […][...]

Lack är visst på modet den här säsongen, eller om det var förra. Det spelar ingen roll. Burlesk blev när Dita von Teese gifte sig med (och skilde sig från) Marilyn Manson något av ett allmänintresse. Elegant men kinky är grejen. Det här är ingen ny idé för många av de band som rör sig […][...]

Client har aldrig riktigt träffat målet. Med undantag för ett par ordentliga fullträffar har de alltid vinglat runt lite i vägkanten. Varken den självbetitlade debuten eller 2004 års City var vad man ville att det skulle vara. Och nu trillade trean ner. I och med Heartland är det meningen att man ska lägga märke till […][...]

Vad gör man om man spelar idiotprogg i ett band som kallar sig The Solbrillers och sångaren inte dyker upp för att repa? Börjar spela hysterisk, instrumental synthpop, förstås. Det är ju rätt självklart när man tänker efter. Sagt och gjort, fram med några leksakssynthar, en halvtafflig gitarrförstärkare och en rejäl dos lekfullhet. Innan någon […][...]