Stockholmsduon woland drar åt två håll samtidigt. De tycks vilja peta i öppna sår och göra precis sådär nervvrakig, känslosam pop som rönt så enorma framgångar i landet under detta millennium. Å andra sidan vittnar deras dova sound om rötter i det nonchalanta, mest narcissistiska åttiotalet. De söker både den blasé attityden och intensiteten, och […][...]

Ett band som inledningsvis konstaterar Howlin’ Wolf och Dead Kennedys som några av sina influenser har ett ganska lyckat utgångsläge hos undertecknad. Nu delar visserligen inte Before You Die… varken Chester Burnetts kusliga pondus eller Jello Biafras giftiga tunga, utan slår in på ett mer country- och bluegrassbetonat spår, men det är ändå ett gott […][...]

Det var bara två år sedan Usher släppte sitt femte album, Here I Stand. Den plattan var en värdig uppföljare till storsäljaren Confessions, då den smällde högt med låtar som Love In This Club, Best Thing och Moving Mountains. Nu är Usher redan tillbaka med ett nytt släpp, och även om det är kul med […][...]

Egentligen är det ironiskt att Sveriges vitaste festival ser ut som ett nerspytt Ku Klux Klan-konvent. Where The Action Is är inne på sitt andra dygn, och det finns knappt en människa på området som inte vandrar omkring i en enorm regnponcho. Trots försiktigt optimistiska prognoser är det om möjligt ännu sämre väder än dagen […][...]

Jag krånglar mig in bakom min dammiga bokhylla för att nå till högtalarna och se efter om alla sladdar sitter i ordentligt. De gör de, det är bara produktionen på Clap Your Hands Say Yeahs (härefter kallade CYHSY) senaste skiva som är så oerhört indie att den låter fabricerat ruttet skrapig. Att denna andra skiva […][...]