La da dee. La da da. Det finns de där låtarna som inte bara dansar en sommar utan som sätter tonen för ett decennium. 1991 gick det att älska eller hata Crystal Waters och hennes svajiga sång, men för den som hade något minsta intresse av musik gick det knappt att undgå Gypsy Woman (She’s […][...]

När nydiscovågen börjat lämna åttiotalet mer och mer bakom sig till förmån för nittiotalet – i synnerhet det tidiga housenittiotalet – har Azari & III de senaste tre åren varit ett av de mest intressanta namnen. Som remixare och artister. Torontokvartetten, bestående av femtio procent musikskapare och femtio procent vokalister, har plockat det avmätt distanscoola […][...]

Visst. Det skulle egentligen ha varit något annat här idag. Det var planen. Men mitt musiklyssnande höll inte med. Kanske var det kastandet mellan hopp och förtvivlan när solen retande börjar titta fram bara för att försvinna lika snabbt – och med den tron på att det ska bli vår i år igen. Kanske var […][...]

Det talas sällan om ”supergrupper” när det handlar om dansmusik. Inte särskilt konstigt egentligen. Mest därför att konceptet ”grupp” något som knappt finns här. Inte i den traditionella rock/pop-betydelsen åtminstone. Det handlar istället snarare om en producent som plockar ihop de människor han eller hon behöver för att få ut sin skapelse, där och då […][...]

Om man i sitt CV kan skriva att man har något drygt kvartssekels erfarenhet av house och modern dansmusik, tja då har man snudd på varit med från början. Så är fallet med Sten Hallström. Sedan arbetet i skarven mellan åttio- och nittiotal, när han var en av dem som formade den svenska Nordik Beat-vågen […][...]