Lori Meyers har växt. Det var tydligt redan på Hostal Pimodán, som skiljde sig väsentligt från debuten Viaje de Estudios, men det blir än mer uppenbart redan tidigt på Cronolánea. Där den spanska indiepubliken klagat sig blå på finslipad ljudbild, västkustrocksinfluenser och alldeles för höga försäljningssiffror ser jag, nåväl, finslipad ljudbild, en nypa psykedelia,större arrangemang […][...]

För ett par år sedan hörde jag Luis Arronte sjunga jazz. Fram tills att det var hans egen tur att ta mikrofonen stod han mest och rökte och såg väldigt stressad ut, och lovade ärligt talat inte allför gott. Ingen hade dock behövt oroa sig. Den handfull standards han tilldelats hanterades väl. Efter den här […][...]

Spansk pop har en tendens att kännas åtminstone en aning fånig. I alla fall för den som är van vid den engelska språkmelodin. Spanska är liksom … blod, svett och tårar, medan engelskan dricker sitt afternoon tea (lätta klyschor: 1). För mig tog det x antal månader att vänja sig något som först kändes som […][...]