En av de finaste stunderna på Phosphorescents To Willie är versionen av Permenantly Lonely. Trots att jag aldrig gillat Willie Nelson så hade jag väldigt svårt att motstå Phosphorescents tolkningar. På The Little Willies andra fullängdare är det just Permanently Lonely som utgör höjdpunkten. Bland countryklassiker som Kris Kristoffersons For the Good Times, Johnny Cash […][...]

I dagarna släpps ett tidigare outgivet studioalbum med Jimi Hendrix som en upptakt till en drös återutgivningar av Hendrix-material. Valleys of Neptune kommer ut fyrtio år efter Hendrix död. Därför känns American VI: Ain’t No Grave som bara början. Samtidigt finns det ett begränsat material när det handlar om just American-inspelningarna. American VI: Ain’t No […][...]

”Country music is the white man’s soul.” Bevingade ord från Kris Kristofferson och de har aldrig känts mer påtagliga när Lambchop kommer på tal. Innerligheten i Kurt Wagners låtskrivande har lika mycket gemensamt med soulens förkämpar (Marvin Gaye, Curtis Mayfield) som med countryns diton, både nutida och pionjärerna. Jag hör lika delar Neil Young som […][...]

Vad finns det kvar att skriva om countrylegenden, mannen i svart, Johnny Cash som inte redan skrivits? Inte mycket. Däremot kan jag berätta lite om den här cd-utgåvan av hans tredje fängelseskiva. Johnny Cash på Österåker spelades in 3 oktober 1972. Det var första gången Cash spelade på ett fängelse utanför USA och historien runt […][...]

Martin Hederos och Mattias Hellbergs andra skiva inleds med titellåten ”Together in the Darkness”. Den börjar som en vaggvisa. Spröda pianotoner kompar en försiktigt sjungande Hellberg. Sedan växer låten fram för att med hjälp av vackert blås likna en psalm eller en begravningsmarsch från centrala Europa. Knappt fyra minuter in är jag frälst igen. Återigen […][...]