Spansk pop har en tendens att kännas åtminstone en aning fånig. I alla fall för den som är van vid den engelska språkmelodin. Spanska är liksom … blod, svett och tårar, medan engelskan dricker sitt afternoon tea (lätta klyschor: 1). För mig tog det x antal månader att vänja sig något som först kändes som […][...]

Senast jag såg Rosie Thomas på scen gjorde hon reklam för sina hemsydda påsväskor som hon sålde efter spelningen. I randiga knästrumpor försökte hon i ett mörkt hörn ödmjukt kränga gräsligt mönstrade fågelbon till handväskor. Hennes alter ego Sheila dök oannonserat upp för att hjälpa till. Affärerna verkade gå dåligt men albumen sålde desto mer. […][...]

Jonas är heterosexuell. Han kör en Volvo 245, solar inte solarium och saknar kroppsbehåring på bröstet. Ändå hyser han en sjuklig fascination för Julio Iglesias. Väck Jonas mitt i natten och han kan på rak arm rapa ur sig åtminstone femton Bregott-titlar med den fashionable spanjoren som man måste ha, komplett med albumtillhörighet och utgivningsår. […][...]