Att få musik att verkligen explodera är en svår konst. Ännu svårare är det att uppnå en explosion som är så välavvägd att låtkonstruktionen upprätthålls, att låten förblir en enhet. Det krävs att musikern är modig nog att pressa lyssnarens tålamod till bristningsgränsen, bygga upp så länge att vi nästan hunnit tappa hoppet om att […][...]

Mycket vatten har flutit under broarna sedan Dennis Lyxzén stod längst fram på barrikaderna. I otaliga band har han gjort det till sitt livsverk att få folk att stanna upp och tänka till, fundera över hur omvärlden ser ut och få till någon sorts ändring, någon slags reaktion. I Invasionen är tankegångarna likadana, bara klädda […][...]

Uppenbarligen; tar man sitt namn från Fat Bob, så får man mer eller mindre skylla sig själv. Inte för att man nödvändigtvis jämför sig, utan för att man målar in sig i ett hörn. Med textreferenser om att hoppa (på) tåg gör man det ännu mer. Det skulle kunna vara ganska kört för The Exploding […][...]

Historien om popmusikens två bästa band börjar samma år. 1981. Det var då som New Order hade plockat upp spillrorna efter Joy Division, tagit in Gillian Gilbert som ny medlem och gett ut sitt första album Movement. Ett drygt halvår senare sprang Neil Tennant och Chris Lowe på varandra i en musikinstrumnentaffär i London och […][...]

Det mesta av det som skrivits om Brooklynduon Light Asylum har handlat om Shannon Funchess’ röst. Och visst är det väl med rätta – hennes register är ovanligt lågt, och hennes pondus stor. Men samtidigt går det inte att räkna bort partnern Bruno Coviellos del av ekvationen. Han ger Funchess en grund i neonlysande, men […][...]

Pen Expers är ett unikt band. Här, på tredje skivan, fortsätter de att låta som inget annat band i Sverige idag. Influenserna och referenserna står mer eller mindre fast sedan Baby’s Gone Straight, även om Dirty Tender Love är stökigare och mer brutal. Mer gnisslande, svartsynt punk, och inte alls speciellt ”tender”. Bandets mer bluesiga […][...]

På väg till festivalområdet bevittnade jag för första gången en fransk svensexa. Den bestod av ett gäng män på ett torg som gapade till högljudd handklappning. Brudgummen var utstyrslad som Super Mario och bar omkring på en likkista i miniatyr. Konserterna är koncentrerade till kvällarna så det är ett par timmars intensivt lyssnade och springande […][...]

Av en skiva inspelad i en övergiven kvarn i utkanterna av Manchester är det ganska enkelt att ha förutfattade meningar. Den bör rimligtvis vara dyster, grådaskig och avskalad. LoneLadys debut andas också, fullt riktigt, ekon av idustristadens stora; The Fall, A Certain Ratio och, givetvis, Joy Division. Stundvis, i ett trumkomp här och ett gitarriff […][...]

Jag är en av dem, kalla mig konstig, som inte fattade vad som var så dåligt med Hot Chips förra album Made In The Dark. Jag gillade det, lika mycket som jag gillade The Warning och lika mycket som jag gillar One Life Stand. Från att ha producerat indierätta pophits till att vända sig mot […][...]

Det var ett himla tjat om att Editors stulit Ian Curtis‘ kvarlevor från Interpol i kampen om bästa ”nya” postpunk/svartrock/whatever. Inget av banden blev tagna på något större allvar av någon som var någon (och äldre än 17 år 2005) och beskylldes mest för att vara ”Joy Division för massorna”. Massorna? Joy Division må ha […][...]