Strax efter klockan tolv hörde man för en stund ingen levande musik vid Peace and Love-festivalens största scen. Då startade nedräkningen. 10.00, med stora vita siffror. Biggie Smalls i högtalarna. Ett fruktansvärt plågsamt och briljant intro, till vad som kunde och skulle bli något väldigt storslaget och speciellt. Sekunderna tickade fort och vid 1.59 var […][...]

Nej, jag har egentligen ingen relation till vare sig John Fogerty eller Creedence Clearwater Revival. Men en konsert på promenadavstånd är en konsert på promenadavstånd. Särskilt om jag blir bjuden på biljetten. En kvart efter utsatt tid släcks isladan ner och syrsorna börjar spela i högtalarna samtidigt som scenen badar i blått ljus. Bandet kliver […][...]

Stockholm, november 1997. Rammstein spelar på Klubben under turnén efter succéskivan ”Sehnsucht”. Showen är i det närmaste fantastisk och de tänder eld på det mesta; mick- och keyboardstativ, trumpinnar och sig själva. Nåja, nästan i alla fall. Publiken är i extas. Roskilde, juli 2002. En ny skiva i bagaget. ”Mutter” var ett något mer tillgängligt […][...]

När det närmade sig festivalsommar på Musikbyrån, där jag tills alldeles nyssens arbetade, då åkte Creedencebandet fram. Det var det enda kassettband som fanns på redaktionen (inköpt på Statoil i Järna för 19,90) och den inhyrda minibussen, samma varje år, kunde bara matas med just kassettband. En del på redaktionen njöt lite i smyg, andra […][...]