Damon, Andre och Mr Murphy. Det räcker väl som skäl?[...]

Det går bra att ladda ner låten också. Converse bjuder.[...]

Trettio sekunder. Sedan låg min förutfattade bild klar om Clay Class och musiken den innehåller. Postpunk i rakt nedstigande led till Gang of Four. Och ja, exakt så faktiskt. Bara flera snäpp sämre än förlagan. Efter tio lyssningar på albumet är min åsikt intakt. Gang of Four besitter en nerv som tar musiken vidare och […][...]

På redaktionens interna e-postlista konstaterade Martina ungefär att hon har svårt för James Murphy i för stora doser. Det är ett sätt att säga det. Ett annat är att det finns saker på This Is Happening som luktar som något man har trampat i. När det nu blivit dags för Murphys alter ego-konstellation att släppa […][...]

Inte helt oväntat har Jona Bechtolts första album inspelat för DFA genererat en slags världsomspännande, kollektiv nerdgasm. Det är klart att de tar YACHT till sig, för det är ju nästan, nästan som att de själva fått göra ett album under övervakning av planetens mest allsmäktiga hipsterpappor. YACHT är det som hände med tönten efter […][...]

Det är två saker som jag tänker på när jag lyssnar på Tiga Sontags album. Den ena är att det här är ett av de tillfällen då jag faktiskt önskar att jag hade läst lite intervjuer med artister om albumet (okej, det skulle jag väl fortfarande kunna göra innan jag skriver färdigt den här recensionen, […][...]

Barcelonabaserade Sónarfestivalen, en årlig tredagarsfrossa för fantaster av elektronisk musik och multimediakonst i alla dess former och färger, släpper med knappt två månader kvar till årets upplaga ett knippe nya namn. Till tidigare offentliggjorda Animal Collective, Grace Jones, Orbital med flera, tillkommer nu Carl Craig, Jeff Mills, James Murphy & Pat Mahoney, Luomo och Bomb […][...]

Det finns väldigt mycket väldigt bra musik som gräver precis där den förväntar sig att stå, som aldrig utmanar sig själv, som målar in sig i ett trevligt hörn i replokalen strax till höger om kopieringsapparaten (vilket är precis den numera väldigt överfulla plats där större delen av svensk indiepop befinner sig). Problemet är att […][...]

Första gången jag hörde talas om Death From Above 1979 var när jag läste Ika Johannessons intervju med dem i Sex #6. Det lät helt osannolikt. Två kanadensare (varningsflagg) som spelade någon sorts dansant hårdrock på bas och trummor. Det lät för galet för att jag skulle våga tro på det. Några månader senare flyttade […][...]