När jag listade 100 låtar att ta med sig från 2010 var Matilda’s Dream en av dem. Ett långsamt, vackert och hotande bygge som lät precis som den hette. En dröm mellan vemod och vansinne. När John Talabot nu släpper sitt första album skulle öppnande Depak Ine lika gärna kunna heta Matilda’s Dream, del två. […][...]

Två män med förkärlek för att uppträda i plyschiga björnkostymer som discodopar den klassiska Chicagohousens allra mest melodiösa ögonblick som en hyllning till musiken de vuxit upp med. Det innebär inte nödvändigtvis att den stora kvalitetsstämpeln per automatik åker fram. Men när personerna bakom plyschen är Hot Chips Joe Goddard och hans radiokollega Raf Rundell […][...]

I år är det nästan 25 år sedan Kevin Saunderson blev tipsad om Paris Grey som lämplig röst till musik han satt och skapade. Då visste nog ingen av dem riktigt vad de skulle ställa till med. Kevin Saunderson var en av de tre som gav världen technon. De andra två var Derrick May och […][...]

We are the music makers We’re the techno innovators We are the real thing Med tanke på att Kevin Saunderson var en av de tre som kom att skapa technogenren och som sedan tillsammans med Paris Grey använde Inner City för att sprida technogospeln över hela världen är det förstås ett självklart konstaterande. Samtidigt är […][...]

We have so little time To show that we are brothers We have so little time To prove that we are friends We need a land of love Not full of hate, my sister We need to be together Whenever comes the end We need a little unity Unity, sista spåret på Inner Citys andra […][...]

Det är i hi-haten det ligger. Den tydligaste skillnaden. Den väsande och den hamrande hi-haten. Eller om man så vill: skillnaden mellan The Windy City och The Motor City. Det var ju i de här städerna som den moderna dansmusiken föddes. New Yorks disco uppdaterad till ett nytt årtionde. Chicagos house. Detroits techno. En världsomspännande […][...]

Att Form in Void från Sasu Ripattis femte fullängdare som Luomo börjar precis som Telex semiklassiska Moskow Diskow är inte så lite överraskande. Men samtidigt alldeles självklart. Det tar ungefär en halv minut innan man börjar misstänka att saker och ting nog inte kommer att bli som man förväntar sig i Luomo-land. En fordrande och […][...]

Vi hinner knappt kliva ombord på rymdskeppet efter att flygvärdinnan hälsat oss välkomna innan programförklaringen Interplanetary Music briserar i en kosmisk discoorgie av mjukt gungande bas, percussion, smattrande koklockor, handklapp och en kaxig saxofon samtidigt som kören mässar titeln som ett mantra. Efter det råder det ingen tvekan i vilken riktning Herr Moonlight vill ta […][...]

Lika svårt som det är att slita sig från Sepalcure, lika svårt är det att försöka sätta en etikett på vad det är man precis har hört. Visst, någonstans i botten finns ständigt dubstep med sina djupa wobblande basar och mörka stämningar men Praveen Sharma och Travis Stewart bygger om, sveper in i och lägger […][...]

En minut och tjugofyra sekunder in på Montreal-baserade duon Flowers and Sea Creatures debutalbum avbryts den vingliga indiegitarren av helt vilsekommet bjällerklang. Jens Lekman, tänker jag. Maple Leaves, tänker jag. Det är förstås väldigt bra. Läser i en text om skivan att Kosta Megalos, ena halvan av Flowers and Sea Creatures, har Giorgio Moroder och […][...]