Det är slående vilken skillnad det är att möta Ozzy Osbourne i sin naturliga miljö snarare än i den fiktiva verklighet i vilken mannens, och resten av familjens, tillvaro kablats ut över världen via horribla TV-serien The Osbournes. Borta är den lallande fånen han åtminstone framställs som och i stället är det en fokuserad och […][...]

Kvällen var ljummen och plåttaken på parkeringen var varma, dessutom small de härligt när nävarna dundrade i takt med vårt gälla kraxande. – Aj wanna bisonbadi, bisonbadi, bisonbadi sooon…ekade över kvarteret! Året var 1984 och samma år som jag lyckades slå sönder locket på skolans offentliga toalett. Vilket skedde under ett utbrott av extas, vrålandes […][...]

En årets låt från varje skribent. En motivering varför. Tillsammans blir det tolv låtar i en asbra spellista. 01. Kelis ”Appreciate Me” ”Don't take my kindness for weakness” mässar Kelis med back-up av en ståtlig kör, mer hängiven än någonsin förr. Bedårande och mäktigt. [Agnes Arpi] 02. My Darling You! ”Please Don't Talk To Me […][...]

Om The Bronx debut lät som ett urspårat kärnkraftsdrivet lok eller en uppretad noshörningshjord så är uppföljaren mer sansad och nyanserad. Den mest primala rock'n'rollen har lämnats i sidoprojektet The Drips händer. Storbolagsdebuten är däremot ingen mjäkig och tillrättalagd halvtimme. Den är bitvis mer metallisk än föregångaren, men framför allt är den mer varierad. Bandet […][...]

Pelican damp ner som en smärre överraskning med ”Australasia”. Instrumentala låtar som bar drag av postrock, men som fortfarande stadigt stod kvar i hårdrocken. Framför allt var det inte lika utsvävande utan mer direkt. De kunde smeka fram trevande toner, men även ta ett fast grepp om lyssnaren. ”The Fire in Our Throats Will Beckon […][...]

Det finns de som hävdar att hårdrocken är död. Att den stagnerat och inte längre utmanar de givna konventioner som den från början ifrågasatte. Grunden lades på sextio- och sjuttiotalen, men sedan dess har mycket förändrats. Och eftersom hårdrocken som sådan inte hängt med är den inte längre intressant. Ett alternativ är att bortse från […][...]

Klyschorna duggade tätt när världens stökigaste band höll presskonferens. – Många damer, men inga namn, svarade Tommy Lee på frågan om hans tidigare erfarenheter av Sverige. Presstältet var smockfullt när Mötley Crüe gav oss audiens i tjugo minuter. Många fick vända redan i dörren. Ändå var det den i särklass mest uppstyrda och seriösa presskonferensen. […][...]

Crucified Barbara är på hemmaplan. Åtminstone musikaliskt. Och även om den planen befolkas av män är de helt på det klara med att tjejernas tid kommer. Fyra rocktjejer mitt i vimlet bland alla rockgubbar. Men det rör dem inte i ryggen. – Vi är också rockgubbar, säger Klara Force, gitarrist, bestämt. I begreppet rockgubbe lägger […][...]

Första gången jag hörde talas om Death From Above 1979 var när jag läste Ika Johannessons intervju med dem i Sex #6. Det lät helt osannolikt. Två kanadensare (varningsflagg) som spelade någon sorts dansant hårdrock på bas och trummor. Det lät för galet för att jag skulle våga tro på det. Några månader senare flyttade […][...]

De vet ju så väl vilka knappar de ska trycka på. Och efter senaste veckornas nostalgitripp i form av P3 Live-framträdande och Sverigespelningar, som jag givetvis missade, är nostalginerven hos mig lika spänd som hanen på en älgstudsare i början av oktober. Intonande inledningen på ”Judas is Rising”, följt av ett skrik från den legendariske […][...]