Jag hade tänkt mig att Graham Coxon skulle stå fastsurrad vid en förstärkare med en Telecaster hängande runt halsen för alltid. Den lite introverte killen med obegriplig talang och höga ideal. Tydligen tänkte inte han samma sak. Graham Coxon har hängt med Peter Doherty. Graham Coxon har skrivit popvisor till akustisk gitarr. Graham Coxon har […][...]

Graham Coxon The Spinning Top Transgressiv/Bonnier Amigo En smet av lo-fi, folk och pop. Myspace The Aggrolites IV Hellcat/Bonnier Amigo Ett krystat elände rakt upp och ner. Myspace Sing It Loud Come Around Epitaph/Bonnier Amigo Pryd pop-punk. Myspace The Bats The Guilty Office Kning Disk Speciell upplaga enbart för Skandinavien med välljudande nyzeeländsk rock/pop. Myspace […][...]

För några år sedan kunde man hos brittiska bookmakers, med väldigt fördelaktiga odds lägga vad på att Peter Doherty skulle dö innan årets slut. Hur håller han sig levande? Han har nu passerat den traditionella rocknroll-dödsåldern med tre år och ser inte ut att vara på väg att lämna oss än. Över åren har han, […][...]

The (International) Noise Conspiracy The Cross of My Calling (album) Har alltid tyckt att bandet är lite ojämnt och lojt på skiva, men betydligt bättre live. Så tycker säkert flera och nu är det hög tid för oss att omrevidera. Det här albumet är riktigt bra från början till slut. En enda lång njutning till […][...]

Det har hunnit gå mer än tio år sedan britpopkriget rasade. De båda banden som kämpade om tronen har på olika sätt mer eller mindre lämnat scenen. Den senaste låten Blur skrev och spelade in som kvartett var den obligatoriska nya låten i samband med samlingen Blur: The Best of från år 2000. Där sjunger […][...]

Jag vet, jag är säkert diskad. Eftersom jag inte tyckte att Gorillaz var ett snedsteg, utan istället det enda sätt Damon Albarn kunde gå framåt på. Och dessutom en fantastisk skiva. 13 hade några bra spår, men jag tog knappt ut den ur förpackningen sedan inköpsdagen. Out of Time växte ur sin ganska trista kostym […][...]

För några veckor sedan släppte medlemmar ur två av britpopens storheter, The Verve och Blur, soloalbum. Det ena var trist, förutsägbart och pretentiöst. Det andra var busigt, spännande och ganska pretentiöst det också. Naturligtvis finns det ingen tvekan om vad som är det bättre resultatet. Graham Coxon har släppt en soloplatta förut. Då var det […][...]