Det började med att jag började passa runt min recension av Ti$as Rad America. Via Twitter hörde en hiphopgrupp jag aldrig hört talas om av sig och tyckte att jag borde lyssna på deras grej. En knapp handfull av låtarna på deras album var producerade av Shafiq Husayn. Det borde med andra ord passa mig. […][...]

Med Raw Footage visade Ice Cube att den gamle inte helt tappat det, att han fortfarande hade något att ge. På I Am The West finns inte särskilt mycket som får mig att höja på ögonbrynen. Jag förväntar mig inga revolutioner från Ice Cube. Jag förväntar mig bara att någon sorts energi ska strömma genom […][...]

2006 släppte The Game en fantastisk skiva. The Doctor’s Advocate var ett öppet sår som varade av känslor. Rödgråten gav The Game svar på tal och bevis för att han klarade sig utan läromästaren och idolen Dr Dre. För ett par veckor sedan kom äntligen uppföljaren och jag har väl känt mig lite sviken sedan […][...]

När Ice Cube spelade på Kägelbanan i Stockholm tidigare i år var de båda största lokaltidningarna rörande överens om att det var en smått historisk spelning. Full pott i den ena och överväldigande beröm i den andra. Det var en konsert jag så klart önskar att jag sett. Att han kommer tillbaka känns inte särskilt […][...]

”Laugh Now, Cry Later”. Ice Cubes senaste album, det sjunde i ordningen, sammanfattas smärtsamt väl av titeln. Det som de första genomlyssningarna nästan är en känsla av att det här nog inte är på riktigt, att Ice Cube bara skojar lite med oss, förvandlas efter ett tag till ett sorgsamt konstaterande att den forne NWA-medlemmen […][...]

Att Snoop hade något riktigt stort på gång till sin första skiva i full frihet anade jag redan när jag hörde ”Tha Last Meal”, sista släppet på No Limit. Men aldrig någonsin hade jag vågat hoppas på det här. Snacket inför skivan har mest handlat om hur Snoop Dogg slutat att både röka på och […][...]