Justin Vernon, a.k.a. Bon Iver, ramlar på. Det är nästan ingen som minns förra årets släpp med projektet Volcano Choir och ungefär lika få har uppmärksammat jättekollektivet Gayngs. Men så är det också svårt att förhålla sig till musik som irrar omkring någonstans mellan George Michael och Fennesz. På Justin Vernons yacht ryms ett bandkollektiv […][...]

Come here. Mörker och knaster. Piano och melodier som smulas sönder i korsdraget. Stråkar och det blåaste av blått. Maskinella hjärtslag och känslor som fastnar i sprickorna. Röster från en radioapparat som för alltid fastnat mellan två kanaler. Come. Here. Minimalistisk techno möter Chopin möter ekon av dub långt bort i fjärran. Fjäderlätta klockspel och […][...]

Jag försvarar villigt min etta med näbbar och klor. Jag älskar den. Resten spelar inte fullt lika stor roll, vissa har jag inte hört på ett par år, någon kom i höstas. Givetvis har man ju också glömt en del, och vissa kanske inte egentligen bör vara med. Men, spillerill. Det var aldrig någon riktig […][...]

Som alla andra i redaktionen förmodligen också kommer att konstatera är det förstås fullständigt omöjligt att plocka ut de 50 album jag tyckte bäst om de senaste tio åren. Dessutom i rangordning. Kort sagt skulle rätt mycket kunna kastas om i den här listan. Framförallt ju längre ner vi kommer. Det finns säkert 50 kandidater […][...]

För väldigt länge sedan kallades David Sylvian för världens vackraste människa. Han kammade flådig lugg och blev fotograferad från sin allra mest hänförande sida. Och det går inte att förneka, Sylvians klassiska drag i kombination med åttiotalets exhibitionism resulterade i en slående produkt. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna. Transitionen från dandy till […][...]

Om vi räknar från året då Japan släppte Adolescent Sex, 1977, kan den hågade lätt komma fram till att det tog Steve Jansen exakt trettio år att ta sig den punkt där han faktiskt till slut släppte ut ett eget album i ljuset. Eller eget och eget, men i hans eget namn. Steves karriär är […][...]

Som jag ser det finns det två divisioner inom den här sortens intrumentalelectronica. Den som tar med sig lyssnaren, sveper in dig i ljud och öppnar dörren för dig. Den inkluderande. Å andra sidan, den som ställer lyssnaren i en position som åskådare och visar upp (det ofta stillsamma) artilleriet. Den exkluderande electronican. Vilken som […][...]

1. Richard Hawley Lady’s Bridge 2. Apparat Walls 3. Siouxsie Mantaray 4. M.I.A. Kala 5. El Hijo Las otras vidas 6. Roisin Murphy Overpowered 7. Murcof Cosmos 8. Editors An end has a start 9. The Field From here we go sublime 10. The Donnas Bitchin’ Jag har redan hunnit ångra mig hundra gånger om. […][...]

David Sylvians uttryck skulle aldrig kunna misstas för någon annans. Mest kanske på grund av hans röst, men hela hans ljudvärld är över huvud taget oerhört personlig. Fredagens spelning på Chinateatern är den inledande på The World is Everything-turnén som kommer att ta Sylvian, Steve Jansen, Takuma Watanabe och Keith Lowe genom Europa och till […][...]

Lite nytt, men egentligen mest äldre grejor, ärligt talat. Vissa återkommande fenomen. Precis som för Hamberg har viss utfasning ägt rum (om inte annat skulle listan bli enorm annars). Ett ledord för 2007 skulle hittills kunna sägas vara ”pop”. Helt enkelt. Tillbaka till det enkla och effektiva. Det får tala för sig självt (utan egentlig […][...]