David Sylvians uttryck skulle aldrig kunna misstas för någon annans. Mest kanske på grund av hans röst, men hela hans ljudvärld är över huvud taget oerhört personlig. Fredagens spelning på Chinateatern är den inledande på The World is Everything-turnén som kommer att ta Sylvian, Steve Jansen, Takuma Watanabe och Keith Lowe genom Europa och till slut givetvis till Asien, med datum som för närvarande sträcker sig fram till november. ”Det märks förmodligen att jag är ganska nervös”, säger Sylvian med sin mjuka, låga röst emellan låtar. Det märks förstås inte alls, om det ens stämmer. Alla fyra musikerna är så självklara i sina roller och den synliga kommunikationen mellan dem på scen är i sanning mikroskopisk. Sylvian är under de närmare två timmar som konserten pågår i det närmaste orörlig där han sitter på sin barstol. Då och då byter han gitarr men det är ungefär så långt som det går. Från och till tassar han dessutom takten lite försiktigt med vänstra foten.

Men vad det handlar om är givetvis musiken. En anledning till att jag är så fascinerad av Sylvians nollställda kroppsspråk är hans röst. Av rutin kopplar man en så stor, personlig och till och med dominerande röst till en annan sorts bild. Sylvian ser aldrig någonsin ut att anstränga sig. Han bara är, samtidigt med de andra musikerna och ur denna samexistens kommer musiken.

Inför turnén klargjorde David Sylvian att han inte, om det inte finns speciella skäl för det, kommer att återgå till att spela sitt äldre material live efter just dessa datum. Förmodligen kommer han istället att gå djupare in i sina projekt och enbart lägga fokus på dessa. Materialet som spelas vid just denna konsert är kronologiskt varierande, även om ganska många låtar från Nine Horses-skivan dyker upp. Men vi snuddar även vid Brilliant Trees, Sylvians första soloskiva efter uppbrottet från Japan, och gör sedan nedslag tvärs igenom han kreativa historia.

Både Watanabe och Jansen har, utöver respektive flygel och trummor, varsin laptop vid sidan av. Eftersom jag sitter snett nedanför Watanabe är det en aning komplicerat att se ifall han använder både dator och flygel genomgående, men Jansen får störst användning för sin elektronik under Fennesz-komponerade Transit, vars långsamma, statiska knaster är ett välkommet avbrott i låtlistan. En stund blir det lite stagnation i låtarnas kostymer, åtminstone om man jämför med hur David Sylvians sammantagna produktion ser ut. Fortfarande väldigt bra, men lite andra grepp hade uppskattats för variations skull. Utöver Transit så sticker Waterfront, Nostalgia/Brilliant Trees/Before the Bullfight-medleyt och andra extranumret Wanderlust ut. Utan att, som sagt, racka ner på resten.

Det är väldigt tydligt att vi bevittnar en Konsert med stort K, dels i den mening att vi inte direkt får ta del av någon hitkavalkad, och dels för att publiken är väl insatta i artistens produktion. Det var länge sedan jag var på en spelning där publiken applåderar ett låtval på samma sätt som ikväll, även när det rör sig om mindre välkänt material. Det var dessutom ganska länge sedan jag med lika stor säkerhet som denna kväll var på en spelning där jag var yngst i lokalen.

När väl det ordinarie setet tar slut i och med The Librarian är publiken orubblig. Det måste spelas extranummer. Jag tvivlade på att Sylvian skulle komma in igen, men det gjorde han. Två gånger dessutom, och ler försiktigt som svar på publikens entusiasm. ”You’re too kind”. Förutom upplevelsen av att ha sett Sylvian live, så är jag oerhört imponerad av pianisten Watanabe, som spelar med stor inlevelse, även om han tydligt försöker vara restriktiv utåt. Hans Combopiano måste undersökas.

Det går att säga ”det var länge sedan…”, och sedan infoga många detaljer från den här spelningen. Man kan också nöja sig med att det var länge sedan, enbart. Men den här sortens musiker vill man gärna uppleva igen. Det är bara att hoppas.