Det går tretton indierockband på dussinet från Brooklyn och agnarna är lätta att sålla från vetet. Obits tillhör gräddan av scenen av flera anledningar. Dels; den ack så ängsliga approachen som präglar samtida band i genren är som bortblåst. Och rutinen. Rutin som är obetalbar. Bland annat sångaren/gitarristen Rick Froberg har ett förflutet i, konstpaus, […][...]

Det är inte långt till de madrasserade väggarna i ett rum där nyckeln kastats. Det är splittrat och fokuserat på en och samma gång. Kaosartat och välfriserat. Vansinnigt och smekfullt. Traktor smeker fram ytterligare grymma alster, minns Sequence the Sequence – låt vara att det smeks mothårs och inte så varsamt. Här verkar man fortfarande […][...]

Tinnitus. Åkomman från helvetet. Många musikkarriärer har gått i stå på grund av den. Så också Mission of Burmas. Det var 1983, när bandet endast hunnit släppa några singlar, ett album, Vs. och denna fantastiska EP, som Roger Miller fick kasta in handduken. Med denna skiva som bas, som när 1981 var över hade sålt […][...]

Medvetet ändamål eller inte, We Know We Don’t Know bjuder på en nostalgitripp utan dess like. Gemene man skulle nämna Fireside anno 1995 som referensram, vilket i sig inte är fel. Quagmire blandar dock ytterligare influenser i smäldegeln där Drive Like Jehu är huvudsakliga ingrediensen och Steve Albinis ljudexcesser den slutliga kryddan, pricken över iet. […][...]

Amos Lee Last Days at the Lodge Blue Note Records/EMI Akustisk gura, lite folk och en hel del soul. Officiell sajt, Myspace Patrick Rydman I Will Do It Footprint Records/CDA Jazzsångare med spår av försiktig pop i sig. Backas upp av Kallerdahl x 2 och en rad andra. Myspace Ulrika Ölund Memorylane Sunday Morning Music […][...]

Med osviklig fingertoppskänsla och perfekta avvägningen mellan svärtad indierock och ett sväng utan dess like tar Division of Laura Lee på nya skivan ytterligare ett steg mot positionen som Sveriges bästa band. Sällan har vi sett ett band som så tydligt stakat ut riktningen skiva efter skiva. Och så snyggt dessutom. Föregångarna Black City och […][...]

Svensk hardcore har, efter glansdagarna i mitten på nittiotalet, fört en tynande tillvaro och tagit steget ner i underjorden igen. Till mångas förtret och vissas glädje ska tilläggas. Refuseds framfart och efterföljarnas framgångar sågs inte på med blida ögon från ”scenen”, ett synsätt som får ses som helt idiotiskt. Traktor bryr sig föga om detta. […][...]