På Les Loups palettexplosion Les CÅ“ur dyker Chic inte bara upp en gång, utan två. Inget kunde passa bättre. Det har i år gått tolv år sedan Modjo satte fingret på det som egentligen hela tiden varit rätt självklart. Att Chic oundvikligen skulle bli en stor del i en framtida fransk dansmusikgenre. När Modjo samplade […][...]

När The Williams Fairey Brass Band 1997 släppte Acid Brass blev resultatet både märkligt som fascinerande bra. Tio dansmusikklassiker tolkade av ett bleckblåsband. Väldigt underligt. Väldigt bra. The Wurst Music Ever har, ordleken i titeln undantagen, egentligen ingenting alls med The Williams Fairey Brass Band att göra. Men när de första sekunderna av samlingen bleckblåser […][...]

Ghostory är en underlig svärm av ljud. En svepande dimma som gärna ger upphov till naturmetaforer. Egentligen är det kanske ingen komplicerad historia; shoegaze under ett elektriskt täcke, vän, virvlande sång av Alejandra Deheza, här och där ett stulet M83-beat. Men det är snyggt, och speciellt nära inpå i hörlurar är det lätt att förlora […][...]

Tre låtar in på The Last Summer har Leo Drugge och August Hellsing hunnit hälsa på hos både Queens Another One Bites the Dust och Whigfields Saturday Night. Mot slutet hör jag Gypsy Woman (She’s Homeless). Det är förstås väldigt bra. När jag skulle skriva recensionen på Lo-Fi-Fnk googlade jag för ovanlighetens skulle runt bland […][...]

Att lyssna på Pólýfónía är att befinna sig mitt i en virvelstorm av analoga vintagesynthar, Farfisa- och Hammondorglar, malande, tuggande kraut, sprittande melodier, en trummis ute på en veritabel tour de force och en spelglädje som det inte går att värja sig mot om man nu av någon anledning skulle vilja göra det. Femmannakvartetten med […][...]

Egentligen är det fullständigt självklart. 2010 var det 12 år sedan Jazz FM-medarbetaren Mark Doyle släppte sina båda Nu Cool-samlingar. Framförallt den andra sålde som smör, bättre än något annat som kommit från Jazz FM. Och det var också här som det som är Hed Kandi föddes. Mark smög in discoglittrande house och lät en […][...]

Den 4 maj i år är det 20 år sedan jag upplevde den fortfarande bästa konsert jag sett, med allt vad det innebär med 20 år av nostalgi mellan mig nu och då. Det var då Pet Shop Boys första världsturné nådde Stockholm. Att duon såhär 20 år senare ger oss The Most Incredible Thing […][...]

På omslagsbilden till Art Slave ser Amalia Townsend (gissningsvis) i sin färgglatt vinylpimpade version av Daft Punks rymdhjälm ut att ha klivit rakt ur världens roligaste tidsmaskin. Inget kunde vara mer passande då det lika mycket är det förgångna som framtiden som sätter ramarna för Art Slave och ur det pressar essensen till hur funken […][...]

Åttiotalet var mycket. Mycket färg. Mycket hårsprej. Mycket axelvaddar. Mycket musikalisk kreativitet. Mycket ljud. I den pop som kom att sätta tonen för hela åttiotalet, från decenniestartens New Romantics hela vägen fram till avslutningsårens housepop, var att man gärna hade väldigt mycket ljud. Och gärna mycket eko. På sången. På trummorna. Gärna eko på ekot. […][...]

Sällan har väl ett soundtrack varit så uppsnackat och föremål för så många spekulationer och förhoppningar som TRON: Legacy. Orsaken är förstås Daft Punk. I något som måste betraktas som ett genidrag anlitade regissören Joseph Kosinski våra favorithjälmfotingar för att ljudsätta uppföljaren till datorkultfilmen TRON. Inte främmande för influenser från ursprungsfilmens 80-tal och med sin […][...]