”Songs to Fan the Flames of Discontent” är i efterhand en ganska svårdefinierad skiva. Främst för att jag har svårt att inte se den i skenet av efterföljaren, Refuseds opus magnum ”The Shape of Punk to Come”. Definitivt känns den mer komplex nu än jag uppfattade den som när den kom. Fast jag kanske överanalyserar. […][...]

Att släppa ett best of-album efter bara två album kan tyckas aningen övermodigt. Men om man sitter på en grupp som faktiskt sålt en drös plattor och som gått skilda vägar gäller det som bekant att mjölka ut det sista ur kossan. Det andra problemet med att släppa en samlingsplatta efter två album är att […][...]