Kal skrev i kommentaren om sitt låtval till vår 13 asbra låtar 2005 att norsk jazz var skiten förra året. Onekligen en poäng sett till hur strävan att bryta sig ur inkörda mönster, som i till exempel Shinings fall, ledde till en fusion av traditionella jazzuttryck med rock och digitala beats. Inte alltid melodiöst och […][...]

Att den svenska jazzscenen är mer välmående än på mycket länge lär inte ha gått någon förbi vid det här laget. Etablerade artister som Jonas Kullhammar, Torbjörn Zetterberg och E.S.T., för att ta några exempel, får sällskap av en ständig ström av allt fler skickliga musiker med egna och nya uttryck. Saxofonisten Kristian Harborg har […][...]

Jack White klarade inte av att stå stilla längre. Det är intrycket jag får av ”Get Behind Me Satan”. Det började redan med elefanten som också hade lite svårt att stå still, även om den inte tog några riktigt stora steg och bara på delar av skivan. Där var de istället fokuserade på det stora. […][...]

Det är svårt att fånga Freddie Wadling. Han slinker snabbt ur ens grepp som man tror man greppat. Musiken skiftar och förändras. Ja den kanske t.o.m. förändrar. Det blir inte lättare när Wadling bestämt sig för att samarbeta bland annat med artister som Joakim Berg, Mauro Scocco, Per Gessle, Sophie Zelmani, Kajsa Grytt, Thomas Öberg, […][...]

Efter duo-åren (White Stripes, Death From Above 1979 et al) kanske de ensamstående banden, enmansbanden, kan få några ynka sekunder i rampljuset. De finns där och bubblar i underjorden. Bob Log III är hyfsat väletablerad på festivalscener sen åratal tillbaka. Men det finns andra och bättre. John Schooley är en bluespunkare från Austin, Texas, som […][...]

Vill man dra saken till sin spets kan man nästan säga att ”Sessions for Robert J” har samma förhållande till blues som Good Charlotte har till punk. Det vill säga litet eller inget alls. Fast det är kanske ändå att ta i. Eric Clapton spelar förvisso blueslåtar, dessutom en samling av de mest klassiska. Så […][...]

Den här veckan kom Blues Explosions nya skiva Damage. Jag hade länge tänkt att skita i den. Plastic Fang var inte särskilt kul faktiskt. Och spelningen i Malmö var rak trist rock. När jag kom hem från Malmö gick jag rakt fram till skivhyllan för att få vad jag ville ha av The Jon Spencer […][...]

Jag måste säga att det är en smått fantastisk samling av smärre hits som The Accidents presenterar på sin fullängdsdebut ”All Time High”. Rak och enkel, men härligt skitig rock ‘n’ roll framförd med stor glädje. The Accidents består av lika delar Genocide Superstars (Rick Rebel Jennings) och Voice of a Generation (Kid Kreole). D. […][...]

Kris (5:10 PM): Ja, så hände det sig ju som så att jag fick den här plattan på posten från en tidning där jag egentligen skriver om gamla gubbar med stora hattar och gitarrer på magen och, tja, Talkin’ Honky Blues är ju en rätt förrädisk titel. dscola22 (5:11 PM) : Rätt förståeligt. Det står […][...]

Minns scenen i ”Ghost World” när Enid tar med Seymour till en bar för att se någon legendarisk bluesman (tekniskt sett handlar det om ragtime, som Seymour påpekar). Den äldre herren agerar förband till ett coverband som vrålar ut att publiken ska göra sig redo för lite ”way down in the delta blues” och brakar […][...]