När jag listade 100 låtar att ta med sig från 2010 var Matilda’s Dream en av dem. Ett långsamt, vackert och hotande bygge som lät precis som den hette. En dröm mellan vemod och vansinne. När John Talabot nu släpper sitt första album skulle öppnande Depak Ine lika gärna kunna heta Matilda’s Dream, del två. […][...]

När jj släppte debuten nº 2 sågs den snabbt, i all sin skimrande baleariska eskapism, som en av huvudkandidaterna till 2009 års inofficiella sommarsoundtrack. Duon Joakim Benon och Elin Kastlander verkar uppenbarligen ha en direktlina till den nationella klimatkontrollen när de även den här gången prickar in sitt skivsläpp. nº 3 är det hoppfulla ljudet […][...]

Han växlar upp ett snäpp på sitt femte Four Tet-album, Kieran Hebden. Det uttalade målet att den här gången göra ett mer balanserat album än tidigare märks framförallt i att beats och rytmer allt som oftast hamnar i samma stadiga 4/4-tempo. Att det är just klubbmusik som är inspirationskällan och den sammanhållande faktorn är inte […][...]

Balearica-retrovågen som svepte fram som mest för några år sedan kanske har tappat det mesta av sitt omedelbara momentum, men som med alla musikgenrer plockade den inte ner skylten helt och hållet bara för att månadssmakerna skiftade. En av dem som fortsätter traska längs med balearica-stigen är kanadensaren Michael Silver, som jag först stötte på […][...]

Det har blivit dags för Sarah Assbrings tredje skiva under alter egot El Perro Del Mar. Det rör sig om ett sju spår kort konceptalbum om kärlek (!), och den här gången är det något som har hänt. Detta något är förmodligen Rasmus Hägg. Studio-medlemmen har nämligen slagit sina påsar ihop med Assbring och skapat […][...]

Det är ofrånkomligt att göra jämförelsen med Studio när Dan Lissvik släpper sin solodebut. Inte bara på den självklara premissen att han utgör ena halvan av duon utan framförallt för att man så väl känner igen allt från anslaget, den mjuka gitarren och percussionrytmerna till det gungande malande groovet. Men även om mycket av duons […][...]

Det är naturligtvis vansinne. Episkt är en ytterst missbrukad term i musiksammanhang men kommer i framtida utgåvor av samtliga stora musiklexikon antagligen illustreras av Where You Go I Go Too. Hans-Peter Lindstrøm har förvisso varit Mr Rymddisco ett bra tag nu men i jämförelse är allt han tidigare släppt en ytterst ordinär promenad till snabbköpet […][...]

Britterna ser som bekant gärna sig själva som föregångsland och klubbmusikens beskyddare nr 1 och när man ser hur DJ- och klubbkulturen i alla tänkbara subgenrer i allra högsta grad frodas där och de rent overkliga mängder klubbmusik som produceras är det inte utan att de ändå har visst belägg för sin självutnämnda titel. Samtidigt […][...]

Ta två engelsmän med gedigen DJ- och producent-bakgrund, en gemensam kärlek för filmmusik med exotiska stämningar och ett näst intill maniskt behov att gräva sig genom de dammigaste av skivbackar för att hitta mer eller mindre obskyra, samplingsvänliga vinyler. Låt dem stänga in sig i en studio med en smärre container av ovan nämnda vinyler […][...]