En minut och tjugofyra sekunder in på Montreal-baserade duon Flowers and Sea Creatures debutalbum avbryts den vingliga indiegitarren av helt vilsekommet bjällerklang. Jens Lekman, tänker jag. Maple Leaves, tänker jag. Det är förstås väldigt bra. Läser i en text om skivan att Kosta Megalos, ena halvan av Flowers and Sea Creatures, har Giorgio Moroder och […][...]

Hur mycket kan man egentligen skriva om samma sak? Alldeles för mycket, tydligen. Det är väl någonstans där skolboksdefinitionen av ”nörd” blir aktuell. A. Is for Beginning. När Art of Noise 2006 släppte sin 4CD-box And What Have You Done With My Body, God? reagerade jag sansat och balanserat. Och spydde ur mig en hel […][...]

Sisådär 26 år efter det att Art of Noise mer eller mindre på egen hand skapade chill-genren med Moments in Love har vi hunnit fram till chillwave. Eller nåt. Oavsett vad Ernest Greene (eller någon annan) väljer att kalla Washed Outs musik så är det svårt att inte tänka Studio och Junior Boys. Utom möjligtvis […][...]

När omslaget till Osbornes självbetitlade album lyser upp vintermörkret från skärmen på min iPod är det minnet från en hel hög mer eller mindre lågbudgeterade science-fiction- och actionserier från det tidiga åttiotalet som rider på ljusvågorna. Men framförallt är det det ännu starkare minnet från otal timmars dataspelande på en ZX Sinclair Spectrum med stöttåliga […][...]

Ganska exakt 32 sekunder. Det börjar oskyldigt. En fyrfyra. Någon rasslar lite förstött på en hi-hat. Lite congas. En gurka som skrapar i bakgrunden. En kvinnoröst som förföriskt uppmanar mig att det är dags att ”get down”. Lite sådär som det kan vara vilken måndagkväll som helst. Sen har det gått 32 sekunder av Don’tcha […][...]

Jag hade kunnat göra det väldigt lätt för mig och bara konstatera att, ja, det här var väl kanske lite sent. Men den vägen går vi inte nu. Istället tar vi det från början. Men inte vilken elektronisk musik som helst, va? Eller rättare sagt, ni är rätt noga med prylarna? Just det, ett sound […][...]

I loved the name Art of Noise so much that I forced my way into the group. If over the years people asked me what I did in the group I replied that I named them, and it was such a great name, that was enough to justify my role. I was the Ringo Starr […][...]

Ett år tidigare hade Art of Noise visat att gruppen inte hade några som helst problem att överleva utan producenten Trevor Horn och konceptualisten Paul Morley. Tvärtom skapade Anne Dudley, Gary Lagan och J.J. Jeczalik gruppens bästa album med In Visible Silence. I och med In No Sense? Nonsense! var det dags för ytterligare en […][...]

På Below the Waste var det, i likhet med varje albumsläpp från Art of Noise sedan debuten (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise en personalmässigt ny upplaga av gruppen som dolde sig bakom gruppnamnet. Kvar sedan föregångaren In No Sense? Nonsense! fanns Anne Dudley och J.J. Jeczalik som den här gången fick sällskap av […][...]

Vad är Reduction? Vi låter Paul Morley förklara: 1, 2, 3 and 5 were originally something else. 6 was originally Something Is Something On The Way To Becoming Something Else. 4 just turned up. 2 is a true story No rain no rain no rain no rain! No sense no sense no sense Nonsense! ”One […][...]