Foto: Dani Canto/Primavera Sound Som vanligt på PS så missar man mer än hälften man tänkt se. Men ibland hittar man också en del överraskningar. Som Baths, tänkt som ett stopp på vägen, men Will Wiesenfelds upphackade rytmer fångar uppmärksamheten, speciellt efter en lång kväll av mycket gitarr. På skiva gränsar Will Wiesenfeld ibland till […][...]

Den superproduktiva trettioårige rapparen Sage Francis är tillbaka med sin andra skiva på det punkiga bolaget Epitaph efter den svaga A Healthy Distrust från 2005. Human the Death Dance är som vanligt när det kommer från Paul Francis-labbet ett album som kräver sin tid och många lyssningar. Det är en mångdimensionerad platta som i mångt […][...]

Anticon. Jag skulle kunna ägna halva recensionen åt att rabbla upp hur nere jag är med den amerikanska, underjordiska rapscenen. Hur jag varit det sedan dag ett. Hur jag tycker att det är det bästa som hänt sedan människan började prata i takt till musik. Men det skulle vara så förutsägbart. Dessutom skulle jag ljuga […][...]

Tänk dig en massa rumpskakande bitches, forties, vräkiga lowriders, designersmycken i massor, solsken, Venice beach, pastellfärger, poolpartyn, g funk, basketplan i källaren och Hype Williams. Släng sedan ut allt det och möblera om scenen med nedgångna innerstäder, uteliggare vid brinnande tunnor, Last Poets, köer till socialen, snöglopp, bitande kyla och livstrött uppgivenhet. Allt fångat på […][...]

Tänk dig en massa rumpskakande bitches, forties, vräkiga lowriders, designersmycken i massor, solsken, Venice beach, pastellfärger, poolpartyn, g funk, basketplan i källaren och Hype Williams. Släng sedan ut allt det och möblera om scenen med nedgångna innerstäder, uteliggare vid brinnande tunnor, Last Poets, köer till socialen, snöglopp, bitande kyla och livstrött uppgivenhet. Allt fångat på […][...]