Låtarna har spelats in i vardagsrummet. På en åttakanalsbandare från sjuttiotalet. Sång och akustisk gitarr eller piano. Sedan har han tagit in några vänner som lagt på ett återhållsamt komp och några solon. Rakt och enkelt. Inget att gå ned i spagat för. Om det inte vore för låtarna. Låtarna borrar sig in mig. Han […][...]

Det här är en dogmaskiva. Varje ackord, varenda ord bär på en mening. Det är naket i ordets rätta bemärkelse. Tramsfritt. Skapat av en tanig, blek gitarrist med renoverade tänder som gör låtar på löpande band. Han borde egentligen vara död, men lever på uppstuds. Han har på egen hand räddat Red Hot Chili Peppers, […][...]

Tänk om jag var Ola Andersson. Då skulle jag nog gilla den långa inledningen i ”Sphere”, som med sina experimenterande syntar från sjuttiotalet och ett taktfast techno-beat påminner mig om B. Fleischmanns ”Welcome Tourist”. Kanske skulle jag också uppskatta mötet mellan Kraftwerk-smattrande trummor och ylande gitarrer. Jag skulle nog namndroppa Arthur Russell också. Som Ola […][...]

Om du bara fick välja ett sätt att besvara frågan om varför du älskar musik. Bara en chans att förklara dig. Om du bara fick ha en skiva kvar. Vilken skiva skulle du välja då? Kanske en skiva du ännu inte hört, eller som du aldrig tror kommer göras? Skivan som får känslor att röra […][...]

Det börjar bli en aning tjatigt. Fortfarande riktigt bra, men tjatigt. Nackdelarna med John Frusciantes kreativa och snabba utgivning börjar märkas. Jag hinner inte lyssna färdigt på en skiva förrän nästa kommer. Det går för snabbt och blir för mycket. Dagens i-landsproblem? Minst sagt. John Frusciantes utgivning hittills i år saknar motstycke. Först världens bästa […][...]

Att lyssna på den här skivan är som att sitta i en sunkig replokal och lyssna på världens bästa band, som ingen känner till. Frusciante och Klinghoffer bygger upp en ljudkuliss med tunna väggar, ibland rent demomässig, runt låtarna. Det brinner och låter engagerat. Som ett ungt oerfaret rockband på väg mot stjärnorna. Anslaget är […][...]

Soloplattor har ofta det gemensamt att de sällan låter som den ordinarie gruppen. Oavsett om det är sångaren eller någon av de andra medlemmarna som prövar sina egna vingar. Kanske inte så konstigt eftersom soloprojektet inte skulle fylla så stor funktion om det ändå lät likadant. En annan gyllene regel är att soloplattor oftast är […][...]