Efter ungefär åtta och en halv minut kommer fanfaren för Nacka Forum. Vi är tillbaka.

Nacka Forum har givit ut två album tidigare. Självbetitlade skivan 2002, Leve Nacka Forum 2005, men sedan lades bandet på is. Trumslagare Nordesson flyttade till San Fransisco för att spela musik med artister som Larry Ochs, Jon Raskin och Lisa Mezzacappa.

Men när Nordesson var i Sverige för ett av sina andra projekt samlades de igen. Under tiden som förflutet har Kullhammar varit med överallt så han nästan verkade bli trött på sig själv. Berthling har gått från storhet till storhet, är med i fler bra konstellationer än jag kan räkna och Goran KajfeÅ¡ har givit ut sina starkaste verk i karriären.

Det är från KajfeÅ¡ X/Y vi får Dinner With Inner. Dinner With Inner delar också i viss mån av sig sitt tema till den inledande fanfaren. I övrigt får vi Nacka, med Buss 446, Yasuragi och Borkum Riff piptobak.

Skivans pressmeddelande berättar om Sun Ra, Ornette Coleman och Don Cherry som inspirationskällor och de hörs. Jag skulle heller inte säga att de stävar så långt framåt med sina kompositioner, men det gör heller inte så mycket. Ett band måste i viss mån leva tillsammans för att utveckla varandra, den möjligheten har inte Nacka Forum haft. Men det vi får är bra nog. Ännu ett dreamteam.

Omslaget är också värt att nämna. Joakim Pirinen har gjort allt, från omslag till bild på skivan. Fint.

Jag hörde bara Hold On i förbifarten och var tvungen att stanna upp med vad jag gjorde. Ett enkelt cirkulerande komp med bara två ackord, stompande långsamma trummor och en gitarr som spelar melodin lite i luftigt i bakgrunden och ger rymd. Och sen sången.

Jag hörde gammal rocksjäl och en southern soul. Jag tänkte inte ens på att det var en kvinna som sjöng först – jag hörde bara unga rockrävar från deras prime – trots att hon till och med sjunger sitt namn i texten. Men jag lyssnade heller inte så mycket på vad hon sjöng, jag lyssnade på hur Brittany Howard sjöng.

Howard är 22 år och historien om Alabama Shakes börjar när hon gick fram till Zac Cockrell efter en psykologilektion och frågade om de inte borde börja spela ihop – eftersom hon hade hört att han spelade bas samt att han hade coola rocktröjor på sig. Den tredje medlemmen, trummisen Steve Johnson, jobbade i den enda skivbutiken. Och den fjärde, Heath Fogg, spelade i det bästa bandet i Brittany Howards high school. Precis som ett rockband bildas i sagorna.

De låter som den där industrialiserade utvandringen från amerikanska södern stannade någonstans mitt emellan hemma i Alabama och fabrikernas Detroit. Och det låter ärligt. När de skulle hitta sig själva spelade de såväl James Brown och Otis Redding som AC/DC och Led Zeppelin. Men det låter inte heller nödvändigtvis retro. Det låter bara rent.

Boys & Girls kommer vara en av årets skivor. Varför har inte alla svenska festivaler redan bokat in dem?

Hold On:

Spelning på radiostationen KEXP:

Det blev 309 recensioner till slut. Vilken recension minns du bäst?
Min första, av Herman Düne (innan de bytte till Dune) och deras Not on Top. Eller var det Mas Cambios? Nej, Not on Top måste det varit. Jag slet länge med den innan jag var nöjd och fick slå upp om det hette en eller ett kamelhårsulster. Jag minns också svårigheterna i att recensera The Bear Quartet. Ett band ingen annan vågade skriva om.

Hur ska du hitta ny musik nu när du inte längre kommer få några recensionsskivor?
Det var ganska länge sedan jag upptäckte musik på det sättet. Men visst dyker det ibland upp fina album när man lyssnar igenom postskörden, även om jag mest blivit tillskickad skivor med sepiatonade bilder på buffel-horn och pick-up-trucks på konvolutet. Bästa sättet att upptäcka ny musik är fortfarande att hålla ögonen och öronen öppna för vad vänner, bloggar och skumma figurer på krogen skriver och pratar om.

Hejdå Maria! Vi kommer sakna dig.

Hans afrikanska resa började ges ut med Mali Music redan 2001. Förra året kom Kinshasa One Two och nu Rocket Juice & the Moon.

Projektet kom till när han var på väg till Lagos för att spela och hamnade på samma flyg som Flea och Tony Allen.
– Borde vi inte göra något ihop?
– Jo, det vore fränt.
Sagt och gjort så samlas de i Albarns studio och spelar på afrobeatens sextakt. Det kan vara så enkelt ibland. Det borde alltid vara så enkelt egentligen. En idé, lite tid över att utföra den på och så vidare till nästa.

Sen skadar det ju inte om det finns talang också. Och när man vill ha lite mer av det ringer man sina kompisar, som Erykah Badu, Fatoumata Diawara (malinesisk sångerska som debuterade förra året), Cheick Tidiane Seck (spelade klaviatur med Fela Kuti) och M.anifest (rappare från Ghana).

Det är mer lekfullt än tajt. De flyger ut i orgelgrooves som riktar sig långt ut i luften, men som aldrig riktigt kommer ner (lite mycket raketjuice i Extinguished till exempel). De släpper fram groovet bara för att låta det pysa ut i intet.

Men de gör också jävligt bra saker. Och M.anifest är grym, särskilt när han får spänna sig mot en vacker röst. Tony Allen gör alltid bra saker och Flea får spela funkbas igen. Det är nästan så Damon är den svajiga länken. Hans ballad Poison är rätt värdelös, men när han knorrar med synthar är den också förlåten. Det är hans ande över den här anrättningen. Utan Damon ingen raket till månen.

Jag lyssnade inte ens. Naturligtvis. Kaizers jävla orkester. Varför skulle jag ens lyssna? Men den har legat där på skrivbordet sen dess. Inte som en dåligt samvete, men som en tanke.

Vad är det som provocerar mig så med Kaizers Orchestra?

Jag tror det är pretentionerna framför allt. Pretentioner till det där soundet. Massor av instrument och lite umpa umpa. Tidigare i karriären spelade de en låt här och där iklädda gasmasker, det kanske de gör fortfarande – vad vet jag. Så mycket gimmick som visas upp som allvar. Koklockor, en pruttande dansbandssaxofon, dist, teatralisk sång.

Jag tänker på b-film. Och att det finns en charm i ett filmteam som gör en film som blir en b-film, när det inte riktigt är meningen. Men det är inte alls lika charmigt när syftet är att göra en b-film. Då blir det utstuderat och smetigt, inte gjort med kärlek.

Det är det jag hör med Kaizers Orchestra. De är egentligen ett habilt rockband som kunde harvat runt med rockrefränger och kanske inte lyckats så bra, men ändå varit ärliga mot sig själva och sina lyssnare. Nu plojar de istället med instrumentering och tematik och är lite sådär skönt alternativa. Helt unika. Epic.. Fuck off.

Men jag ser ju också en otroligt stor kärlek som öses mot bandet. Flera år efter min recension av deras debutskiva, Ompa til du dør, får jag fortfarande kommentarer om hur dum i huvudet jag är som inte älskar den.

Jag tror det som stör mig är att jag inte tycker de tar mig som lyssnare på allvar.

Men om jag försöker göra dem den tjänsten: vad är det då jag hör när jag lyssnar på Violeta, Violeta, Vol II?

Jag hör ett band som utvecklats en del sedan. Ompa …. De har lagt av sig deras plojchockrocktendenser, men behållit teatern, umpandet och svårmodet. De spelar egentligen ganska rak musik, men de döljer den med mycket reverb och rymd i musiken. Jag hör en mix mellan Björn Skifs teatermusikal Spök från 1980-talet och Dia Psalmas ”punk” från 1990-talet och så till sist något rakare rockband med hjärtesorg som Madrugada från 2000-talet.

Jag borde inte bli så provocerad. Jag gillar det inte, men jag behöver inte hata det. Det är ju helt ofarligt.

Bäst är Faen i båten.

Jag tar bort skivan från skrivbordet nu. Jag kommer aldrig mer lyssna på dem. Någon som vill ha skivan?

Sen tappade jag dem. Många sa mig att den nya skivan de just hade släppt (1999 och 2001 och 2003 och 2008 och 2010) verkligen var bra igen. Jag lyssnade hoppfullt varje gång och gillade en del. Jag kan till och med säga att jag lyssnat ganska mycket på en del av skivorna. Men jag hittade aldrig fram.

Så när en vän hälsade att Tindersticks släppt sin bästa skiva sen Curtains var jag, ärligt talat, inte särskilt hoppfull.

Tindersticks omformades till The Hungry Saw 2008. Tre medlemmar från orginaluppsättningen hade lämnat och bandet behövde en ny riktning. Det hördes, både ljudmässigt och inifrån albumet att det fanns energi i bandet igen – men den nådde aldrig fram. Nu, till The Something Rain, känns det som att en sättning satt sig igen. Som att de både kan släppa fram och tygla sina känslor igen. Den där inneboende svängningen som bara kommer fram när musiken stämmer.

Det är lätt att måla bilder när man lyssnar på Tindersticks. Men jag låter bli. Om det låter belgiska barer, franska restauranger, rökiga jazzklubbar eller filmisk romantik. Det viktiga här är att de är värda att ge en chans igen. Det är bättre att du får måla bilderna själv.

Xiu Xiu Always. Alltid Xiu Xiu. Så föreställer jag mig att de lever. Dag in och dag ut [shoe shoe]. Genom hela videon för titelspåret från förra skivan, Dear God, I Hate Myself, satt Angela Seo och stoppade fingrarna i halsen. Om och om igen spydde hon framför kameran, medan Jamie Stewart under tiden satt bredvid och åt kakor. En fullständigt vidrig video, men helt logisk i Xiu Xius sammanhang. Det kändes inte ens särskilt utstuderat, mest som att de ställde sig på en annan sida. Den svages sida.

De sjunger för de misslyckade, för de ångestridna, för bögarna och flatorna, för de mobbade, för de feta, för de smala, för de sjuka, för vem fan som helst som inte känner sig riktigt höra hemma. Jamie hälsar dem och bjuder in dem i inledande Hi. Han sjunger: If you have eaten it all say hi / if your bra is on fire say hi / if your bed is a living hell say hi / hi / if you don’t know what to say say hi.

Förra skivan var till stor del komponerad på en Nintendo DS. Always ärver en del av ljudbilden därifrån men får också ta mer plats här. Vid en ytlig lyssning av Hi låter den som den enklaste elektroniska plinkandet man kan tänka sig, men produktionen (signerad Deerhoofs Greg Saunier) är rik och full av lager.

Beauty Towne är en långväga fortsättning och en tillbakablick på Clown Towne där han både namncheckar gamla bandmedlemmar/vänner och undrar om vem som är vän eller fiende. Like Egypt we had it coming. Det finns mer i Caralee McElroys uppbrott från bandet än vad de berättat.

För även om Jamie vill stå på de svagas sida finns delen av Xiu Xiu där han styr. Där hans vision är starkast och böjer andras. Där hans biffiga kropp är en del av en samhällssyn han motarbetar. Där kvinnliga bandmedlemmar inte klarar av att vara med så länge. Men den dynamiken gör inte Xiu Xiu sämre, snarare tvärtom. Det finns en spänning där.

Om han inte var den starke skulle inte heller en låt som I Luv Abortion ha så mycket frustration i sig. Han försöker övertyga, men kan inte ta över någon annans liv, trots att han tycker sig se att hon inte borde gå igenom graviditeten. Han vräker ur sig att han älskar aborter, att barnet är Too good for this world. Men i slutet räcker det inte till. Styrkan är lika svag, som det svaga är starkt när det kommer till kritan.

Hi:

Beauty Towne:

Jag hade bara hört instrumentalt material från Peter Broderick, som till exempel Float (Type, 2008) och Music From Falling Trees (Erased Tapes, 2009), innan jag hörde How They Are (2010). Men det var just mötet med hans röst som gjorde att jag fastnade på riktigt. (Han släppte Home, där han också använde sin röst, redan 2008 men jag hörde den inte då och har inte fastnat för den sen dess.)

Och om man jämför med How They Are känns http://www.itstartshear.com nästan svulstig, men det är bara i relation till hur avskalad den ep:n faktiskt var. Inspelad under en kort period när han var tvungen att vara still efter en knäoperation fanns det något i den skivan som tilltalade mig mer än något annat han dittils gjort. Den där nerven jag alltid söker. Kanske var det hans klaustrofobi som hördes igenom när han sjöng om att alltid resa, aldrig vara där ens när han var där.

Men han tog med sig någonting från den totala nakenheten han nådde på How They Are. På titelspåret It Starts Here sjunger han If your scale is to large your weight won’t even register. För även om http://www.itstartshear.com är något mycket mer än How They Are är anslaget fortfarande på en väldigt liten skala. Och det lilla han gör märks verkligen (på den skalan). På How They Are blev de sju spåren till slut lite enahanda i sin enkla form, här lyckas de nästan spreta trots det oerhört nätta avtrycket.

http://www.itstartshear.com är, över hans hela produktion, det mest sammanhållna arbete hittills. Han fångar både det som gör hans instrumentala- och filmmusik så vackert samtidigt som han inte tappar bort det vackra i sitt uttryck som singasonga.

Och det är med största sannolikhet den enda gången någonsin du kommer få höra någon sjunga en webbadress på ett vackert sätt. Med hyper text transfer protocol och allt, men utan port 80. På adressen via port 80 däremot kommer, när albumet lanserats i USA, du få ett svar på frågan han alltid får i intervjuer numera: Vad tycker du om nedladdning av musik.

Sajten ska vara ett sätt för alla som nåtts av hans musik att samlas kring. Oavsett om de laddat ner den, köpt den i en skivaffär eller ur Peters egen hand på en konsert. Den kommer innehålla texter, noter och all information du skulle vilja ha från skivan. Släpps när skivan släpps i USA (20 februari 2012). Snällt.

De senaste åren har jag hittat mängder av fantastisk musik från vårt grannland. Men jag är nästan alltid lite långsam att hitta fram till den. Jag har svårt att lita på vad jag ska få höra. Och intresset från andra hållet är helt svalt. Jag får gå och tråna på avstånd. Hoppas på storverk som ska regna ner framför mig. Ett tilltagande regn som jag först kan känna lite på, på avstånd, för att sedan låta mig översköljas.

Splashgirl är en trio – bestående av Andreas Stensland Løwe (piano, synths, elektronik), Jo Berger Myhre (kontrabas, drone) och Andreas Lønmo Knudsrød (trummor) – som spelar jazz på gränsen till postrock. Eller rättare sagt, när Splashgirl är som bäst spelar de jazz på gränsen till postrock. I stunder när de mest spelar fint är jag inte alls lika intresserad. Det är först när de vrider upp ljuden och utmanar formen som något händer.

Då ställs det långsamma vackra pianot att ställa mot det elektroniskt drönande ljudet i bakgrunden och kontrabasens stråkdrag. Skillnaden däremellan ger dynamik och spänning till musiken. Det är mitt på skivan och The Other Side stegras långsamt, långsamt. Juhani Silvola spelar gitarr och tar sitt sätt från Thurston Moore. Tidigare på skivan beter han sig alls inte likadant. Det är först nu det händer något.

Concerning This Square hetsar framåt mot ett klickande, nästan knastrande beat. Och när pianot hetsat sig igenom uppbyggnaden får det istället spela mot trumslag ekande mot en elektronisk tomhet.

Och den tomheten fångas upp av avslutande titelspåret som får drömma till industriella melodislingor av stål mot stål och fortsättas av basstråke mot slagverk av ting.

Det är verkligen skitbra på slutet. Men det tar ett halvt album att komma dit. Hoppas de inte väntar lika länge nästa gång. (Och byter namn, för det är egentligen en dealbreaker.)

Østergaard Art Quartet improviserar runt sina respektive bakgrunder. De säger att de berättar historier från byn, men det låter mer av en McLuhansk global by i utspritt format än en by i traditionell mening.

De spelar jazz mot varandra, med varandra, genom varandra. Ibland låter det som att de inte är på samma planet för att i nästa sekund förenas i ett taktbyte.

Per Jørgensen sjunger eller spelar i sin trumpet. Det är lite sak samma för ljuden liknar varandra mer än de skiljer sig. Förutom att det kommer fler olika ljud ur hans strupe. Då och då låter det som han frammanar andar, både med trumpet och strupe.

Kasper Tranberg spelar kornett, trumpet och flygelhorn. Hans ton ger harmoni och en bakgrund de andra kan luta sig mot, jabba mot. Men hans blås stretar också emot om det blir trängt, för att lugna.

Marc Ducret sitter med sina gitarrer. Både akustiska och elektriska.

Deras berättelser tar oss från Norge till österlandet till Danmark till Amerika till centraleuropa. Det låter lyckligt och spännande.

Den alla berättar för är Michala Østergaard-Nielsen bakom trummorna. Det är honom de kommit hit för. Han låter var och en komma till tals, trots att de ibland är väldigt ivriga. Lite som en far när barnen vill berätta om skolresan. Han kan själv vika ut i egna anekdoter, men får aldrig tala till punkt utan att någon talar i munnen på honom.

Improvisationsjazz utan riktigt mål att nå, bara en väg att berätta om. Det är inte motsträvigt som improvisationsjazz ibland kan vara, men det är kanske inte heller helt lättlyssnat.

Så vem ska jag tipsa? Jag kanske får nöja mig med mig själv. Och dig förstås.

Teatralisk, bräckligt uttrycksfull. Stark och svag. Säker och full av liv. Den där dynamiken som ger extra kraft, extra känsla. Det där som gör att jag älskar Cecilia Nordlund, Anna Järvinen, Lina Nyberg och Ellekari Larsson för att ta några exempel på fantastiska kvinnliga sångerskor i Sverige. På olika sätt, men med den där nerven jag alltid letar efter när jag lyssnar på musik. Nerven som gör att jag fortfarande letar.

Common Creature är hennes projekt tillsammans med finske basisten Joonas Kuusisto. Han spelar akustisk basgitarr och hon spelar cittra. Hon sjunger och hans röst backar upp där den behövs. Och så lägger de till lite skapade ljud här och där. Musiken luktar jazz men klär ut sig som pop.

Det är avskalat och ibland hörs bakgrundens brus nästan lika mycket som instrumenten och Sarahs röst. Det är fint, men den strama instrumenteringen får mig också att önska efter mer efter ett tag. Kanske är det därför Anders Gabrielssons blås som kommer in i ett par låtar ljuder så fint.

Jag kommer följa Sarah Riedel dit hon går härnäst. Hon kommer göra något alldeles fantastiskt om hon fortsätter och fortsätter våga.

Common Creature kommer bara en bit på vägen. Men jag gillar riktningen framåt.

Bäst är Do It och Fly High.

Det är det första vi får höra från Little Brittle som kommer ut under året.

Reznor och Ross fick vara naturliga i en miljö som var som dem. Men när de flyttar sig till svenska öar och filmatiseringen av de senaste årens mest överdrivet älskade bok låter det mest gammalt och förlegat.

De sätter tonen direkt med Immigrant Song med Karen O som sjunger. Det är inte bara dåligt, det är direkt jobbigt. Det låter som en kvarlämning från soundtracket till Spawn. En Led Zeppelin-cover för att släppa en singel som om datumet stod på 2001 och inte 2011.

De bygger stämningar men överdriver dem. Det sprakar av datanörd och gömda hemligheter, men effekterna skriver på näsan istället för att ligga och lura i bakgrunden. Där tomheten hade en funktion i The Social Network ekar den här mest av avsaknad av form.

Det finns höjdpunkter, som karga Hidden in Snow, men också fullständiga misslyckanden som A Thousand Details. Temat som går igen känns inte särskilt nyanserat, mest loopat. Och Mariqueen Maandig Reznors röst som ligger i bakgrunden på fyra spår är mer enerverande än stämningsskapande.

Att avslutningen är en Bryan Ferry-cover från gamla Tom Cruise-filmen Legend med Trent Reznors nya band How to Destroy Angels? är bara spiken i kistan. Det låter så förlegat och trist att jag sörjer forna hjältars oförmåga att hålla sig ifrån sitt förflutna.

På The Girl With the Dragon Tattoo känns allt så konstigt. Som om världarna aldrig möts, som att det inte stämmer. Stieg Larsson, David Fincher, Trent Reznor, Atticus Ross.

Vilket är årets album?
Svår fråga, lyssnar inte så mycket på ny musik. Har upptäckt mycket gammal musik som känns ny för mig dock. Men bästa låten kan nog vara Det överexponerade gömstället. Fin text!

Vad kommer du minnas av musikåret 2011?
Vet inte riktigt…mitt personliga musikår har präglats mycket av film- och teatermusik. Hade en stark upplevelse när jag såg Norwegian Wood med musik av Johnny Greenwood.

Vad ser du fram emot 2012?
Ser fram emot spelet The last guardian från Team ICO. Deras tidigare spel har haft stark musik och fantastisk ljuddesign.

Musik är alltid mer än sig själv. Den är sin kontext. Den låter utifrån var du är, var artisten är eller var. Den låter mot en resonansbotten av hur all annan musik låter just nu. Den låter mot en resonansbotten om hur du mår just nu. Och vem du är.

Hans Appelqvist låter utifrån ett större perspektiv av en berättelse utanför skivan. Han har utvecklat den berättelsen mer och mer i olika former.

På Att möta verkligheten var det biografier i liten form (jag läser Olas recension igen och kan höra musiken genom hans skuttande steg genom hallen när han hittade 3″-cdep:n vid brevinkastet – resonansbotten!). De tre låtarna av lät av Zenna och Marie precis i början av livet, Xiang av en annan värld och Ruth av ett långt liv.

På Bremort lät skivan av papperskartan i mitten av texthäftet. Av möjligheterna i den fiktiva småstaden. Av hoppet jag som lyssnare tillskrev Brem och Glacier.

Med Naima lät skivan av en varelsen med pelikanhuvud och kvinnokropp på omslaget, som skivan också handlade om.

I Att sjunga slutet nu låter musiken av en del som vi inte fått se ännu. Det är musik till kortfilmen med samma namn som Hans kommer släppa under nästa år.

Med det lilla klippet och musiken utvecklar min fantasi en berättelse om pojken med bruten arm som tillbringar sommarlovet hos sin mormor. Armen är i mitella och den hindrar honom från att leka som han vill. Han måste, likt pojken i vildingarnas land, skapa en egen värld att leka i. I den hittar han en flygande mun som han kan leka och umgås med. Mormor uppmuntrar hans fantasier och berättar om sina drömmar, som pojken sen kan väva in i sina och bygga sin värld.

Musiken är en pekbok med till synes enkla medel, men inte nödvändigtvis enkelt uppbyggd. Hans använder väldigt fysiska ljud och instrument, men klipper och klistrar dem över varandra i många lager.

Och bara för att boken filmen skivan berättar med lätt hand och färglagda bilder betyder det inte heller att ämnet är enkelt. Att sjunga slutet nu handlar om döden. För mig, utan att fått läsa höra se hela berättelsen, är inte temat alldeles lätt att se. Men det jag hör handlar om motsatser mellan gammal och ung, mellan mycket liv och lite liv. Det är en fin berättelse och jag vill läsa höra se mer. Det ska bli kul.

(Vad Hans svarade om 2012? Du får hålla dig till morgondagens lucköppning.)

I december släppte hon debutskivan med Common Creature, ett band hon har ihop med Joonas Kuusisto

Vilket är årets album?
Palaver med Lina Nyberg gillar jag mycket, men det släpps så oerhört mycket bra musik – alltså svårt att välja en specifik skiva som är bäst!

Vad kommer du minnas av musikåret 2011?
För egen del arbetet med Cornelis vs Riedel, Common Creatures debutskiva och ett konsertprojekt med stråkorkestern Musica Vitae där jag skrev all musik och alla arrangemang. Ett händelserikt år!

Vad ser du fram emot 2012?
I januari ska jag få äran att spela med jazzgiganterna John Surman och Palle Danielsson på Bodö Jazzfestival, det ska bli enormt kul! Dessutom ska jag sjunga med Norrbotten Big Band och släppa en ny skiva under våren. Vi ska också turnéra med Cornelis vs Riedel, alltså en massa roliga musikaliska utmaningar!

Dessutom kommer gamla bandmedlemmarna Fredrik och Mattias Norrman, Mr Guillaume Le Huche (Katatonias första basist) samt gamla sångaren Krister Linder lösa av de nuvarande medlemmarna under spelningen.

Vilket är årets album?
Richard Buckner Our Blood

Vad kommer du att minnas från musikåret 2011?
Först och främst våra egna turnéer, men också Richard Buckner-spelningen på Debaser. Första gången jag såg honom efter att ha varit ett stort fan i många år.

Vad ser du fram emot 2012?
Att få släppa ett nytt album. Samt förhoppningsvis ny platta med Krister Linder. Det vore perfekt.

Och det fortsätter likadant. Det låter naturligt, men ändå ovant. Det är så tydligt Cornelis, men ändå inte det jag hört så många gånger förut. Cornelis utan Cornelis.

I Visa om ett rosenblad och ovan nämnda Rosenblad, rosenblad är det enklast att förstå vad jag hör. Det är tolkningar, covers om du vill kalla det så, men ändå inte alls.

Georg Riedel har tonsatt texter som inte spelats in tidigare, här har han hämtat 14 sånger från Skrifter. 2, Enskilda sånger (Ordfront). Då var han en del av produktionerna.

Det är därför det känns så naturligt. Som om Sarah Riedel sjunger en sång som om den vore uruppförd, trots att jag hört den så många gånger förut med Cornelis själv. För redan då, på En visa om ett rosenblad från Grimascher och telegram (1966) och Rosenblad, rosenblad från Poem, ballader och lite blues (1970) var det Georg Riedel som tonsatte låtarna.

Och Cornelis hörs där bakom, oavsett om det är Sarah Riedel eller Nicolai Dunger som sjunger. Han hörs i formuleringar från leendet i mungipan, i vrängningar av ord och formuleringar han använt förut. Vi möter gamla vänner och en del nya bekantskaper. Fredrik Åkare är ute och dansar igen. Bim Linnéa Warnes, Cornelis andra fru, vill inte längre vakna bredvid honom. Och Veronica, med hennes mjuka läppar, får ännu en serenad till sig.

Det ger en extra dimension att Georg Riedel också kände de här personerna. Som Lia Schubert och hennes pinchertik Tjabo som Cornelis diktade om i Damen med hunden går lös på stan.

Det förvånar mig att de aldrig var riktigt nära varandra när det begav sig. Då var tonsättningarna mest jobb för Riedel, som knappt förstod varför man över huvud taget skulle sjunga till musik – även om han tyckte om just Cornelis.

Men det är också en del av Cornelis vs Riedel. Alla delar är väldigt bra. Intervjun med Riedel av Klas Gustafson som skrivit biografin Ett bluesliv : Berättelsen om Cornelis Vreeswijk. Sånginsatserna. De fantastiska musikerna med Georg Riedel själv på kontrabas, Fredrik Ljungkvist med sin utsökta klarinett, Jonas Östholms piano, Emil Strandbergs trumpet, Per-Åke Holmlanders tuba, Christopher Cantillos slagverk och Reine Fiskes gitarr. Tonsättningarna, där Riedel gjort fina saker som att ha smugit in en basgång från Visa från Utanmyra i hyllningsvisan Ta hit ett piano!, sa Jan Johansson (som Cornelis skrev efter Johanssons död 1968). Och en sån enkel sak som Per Kristiansens foton till skivan.

Jag får Cornelis från andra sidan graven. Men ändå något helt annat än de hyllningsskivor som svenska artister spelat in de senaste åren. Då har det varit Cornelis i fokus, oavsett om de varit följsamma med honom eller spjärnat emot. Här får musiken ta sin egen plats och texterna komma till sin rätt.

Intervju om projektet:

Ta hit ett piano!, sa Jan Johansson:

À la Taube:

Tre delar av den är musikrelaterad. Listan över artister, mest delade låtar och Amy Winehouse död (7 mest delade händelsen över hela året).

Listan över artister det pratats mest om toppas av Rihanna och tvåa är, kanske lite oväntat, Bob Marley:

1. Rihanna
2. Bob Marley
3. Avril Lavigne
4. David Guetta
5. Enrique Iglesias
6. Usher
7. Lady Gaga
8. Metallica
9. Green Day
10. Black Eyed Peas

De mest delade låtarna är (Spotify-spellista):

1. Rihanna & Calvin Harris We Found Love
2. Katy Perry Last Friday Night (T.G.I.F.)
3. LMFAO Sexy And I Know It
4. David Guetta & Sia Titanium
5. SkrillexFirst of the Year
6. Skrillex Scary Monsters and Nice Sprites
7. David Guetta & Usher Without You
8. Gym Class Heroes & Adam Levine Stereo Hearts
9. Foster the People Pumped Up Kicks
10. Adele Someone Like You

Eftersom listan är publicerad lite tidigt är det möjligt att Skrillex, som stigit mest under hösten trots att ena ep:n i listan gavs ut 2010.

Mikael Jinneskog, sångare och låtskrivare, svarar på frågorna:

Vilket är årets album?
Svårt att svara på, finns mycket som är bra. Lykke Li, Wild Beasts och inte minst Veronica Maggio, för att ta några, har alla gjort grymma skivor. Men det är sällan jag lyssnar igenom hela skivor, i dessa Spotifytider blir det mest enskilda låtar från många olika artister. Avnjöt hela Mozarts Requiem för någon vecka sen. Den var jävligt bra, men kom inte i år. Om jag ska välja en ändå, så får det bli PJ Harvey Let England shake. En artist som jag älskade på nittiotalet men sedan övergav lite. Men i år kom hon tillbaka i högform med en fantastisk skiva. Spår nummer tre: The glorius land är lätt det tyngsta jag hört på mycket länge.

Vad kommer du att minnas från musikåret 2011?
Såg en konsert på tv med Pascal som jag inte glömmer. Hade hört en låt tidigare jag som jag gillade skarpt, men det blev ännu bättre när man såg dem. Jag skrattade och förundrades och älskade det. Känns lite som ett svenskt Pixies.

Vad ser du fram emot 2012?
Jag hoppas att Hurts släpper nytt.

Mikael Jinneskog, Mattias Nätterlund och Alexander Nätterlund från stairs har även skrivit och spelat in Örebro SK:s nya inmarschsång Elden inuti.

Vad är årets bästa album
If Killing Joke had released Absolute Dissent in 2011 then I would say that.
However it came out in 2010 so of course I have to choose Viva La Resistance by Hate Gallery.

Vad kommer du minnas från musikåret 2011?
That I survived it. I’d be lying if I said I’d been paying any attention to any other bands.
This has been my hardest year as a musician and I’ve come out feeling the most excited for years.
I’ll promise to be more vigilant in 2012!

Vad ser du fram emot 2012?
England versus Sweden in the final of Euro 2012.

Han är en skrävlare, en schaman, en skådespelare, en estradpoet, en målare, en man, en sångare, en musiker, en författare, en intellektuell, en som visar upp sig, en som håller sig undan.

Vid en första anblick verkar han vara ganska raggig, men i allt han gör har han samtidigt exakt precision. Från utseendet till sin sång.

Inför albumet blev han intervjuad av Jon Pareles för New York Times och efter att ha plockat upp reportern kör han av vägen vid järnvägsövergången för att istället köra upp på järnvägen. Han följer den en bit och slår sedan av tändningen när de fortfarande står kvar på spåret. Är det OK med dig?, frågar han reportern. Vi kan väl leva lite farligt. Det verkar både fånigt utstuderat och ärligt. Tom Waits känns både som en odlad och ärlig myt.

Och det hörs i musiken. Alla influenser – från ska till tango till pop till rock till folkmusik – samsas i ett och samma sammanhållet uttryck. Det är poser, men helt ärliga sådana. Det är dramatik.

Det är små oavslutade noveller på hans tjugonde studioskiva med nyskrivet material. Den tolfte med Kathleen Brennan vid sin sida. Tillsammans hittar de materialet till musiken i omgivningen. Han plockar ned brottstycken i sin anteckningsbok han alltid har med sig. Hon ordnar upp dem.

Som den om ristningen Hell Broke Luce på cellväggen på Alcatraz. Eller polemiken mot The Rolling Stones i Satisfied där Keith Richards möter upp med sin gitarr. Eller om om den åldrande mannen, det sista lövet på industrisamhället, som snart kommer signa ner och dö i Last Leaf.

Tom Waits är en artist på det bästa sätt man kan tänka sig. Tillsammans med sin Kathleen Brennan har han skapat en persona som levererar i album efter album. Man får vad man förväntar sig. Ett Tom Waits-album. Bra så.

Ny singel från bob hund, Harduingetmankandansatill.
Regissör & Producent: Henry Moore Selder

Regi: Mats Udd

The Lion’s Roar är titelspåret på nya albumet som kommer i januari 2012.

Videobilderna kommer från en film som heter Jag kom tvåa och handlar om Gisela Sundin.

Regi: Clara Fröberg.
I huvudrollen: Sanna Bråding.
Foto: Martin Jenefeldt

Submission heter Krigets andra skiva, underkastelse. Man kan tänka sig att det skulle kunna tolkas som att de underkastar sig till främmande makt, men jag tolkar det inte så. Jag tror snarare Gustav Bendt (saxofon), Christoffer Roth (bas) och Per Nordmark (trummor) står still i en bombkrater. Ensamma mot en enorm armé av alla andra. När precis vem som helst skulle lägga sig ned och be om nåd är det snarare de som vänder sig utåt och skriker att de tänker beat you into submission.

De heter Kriget och de backar upp ordet med attityd. De är inte fredsbevarande någonstans. De sysslar inte med försvarskrig eller med att skydda motståndsrörelser. De är upprorsmän, de är ute efter att döda och lemlästa. De vill slå ned som en smutsig bomb mitt ibland oss och sprida radioaktivt splitter av sina trumslag, distade saxofontoner och våldsamma basgångar.

När Gustav Bendt blåser i sin distade saxofon i inledande World Domination låter det som en varningssignal, för att få oss att lystra och göra oss i ordning för slaget som komma skall. Per Nordmarks trummor smäller som luftvärnskanoner och Christoffer Roths bas är en bandvagn som fraktar runt sällskapet. Förbipasserande Fifi frågar förvånat om jag spelar krigsspel när jag lyssnar i hörlurar, för det låter nästan som en 40 mm granatspruta av Pers matande trummor.

De strider lustfyllt och utan pardon. Det finns få riktiga andningspauser. Punk Gaddafi hetsar som en galen hund. I Was 19 And I Was 12 släpper ut lite luft men har långsamma elektroniska motståndares ångestskrik krypande bakom melodin. Det är hardcorejazz utan improvisation eller solon som sticker iväg från deras utlagda strategi. Trummorna har huvudrollen och den hårt distade saxofonen sjunger melodislingorna. De maler ner lyssnarens motstånd och driver mig snabbt mot muren där jag måste ge upp och älska Kriget. Men jag tar spjärn några steg ifrån muren. De får mig aldrig dit.

För krig löser ingenting. Trion kommer aldrig riktigt någonstans med sin utfall och flankattacker. De är lite för fast i sin formation. De har inte heller den självklara utvägen som Per Nordmarks självmordsbomb i form av förstörelsen av sitt trumset är live. De behöver tänka ut en ännu bättre taktik till nästa gång.

Även om jag kommer tycka nästa livekonsert är fantastisk den också.

De är ett stadiumrockband som överlevt stadiumrocken. Ett band från en tid innan samtiden. De är stora, glansiga och svulstiga. De ser på sig själva som avelstjurar på toppen av näringskedejan medan samtiden ser dem som ett försök att skapa en förgylld kalv av sig själva.

I andra ringhörnan har vi Lou Reed. Myten. Kanye West för en annan tid. Mannen som stängde in sig i en studio för att komponera med missljud och förväntade sig självklart att hans skivbolag skulle ge ut skivan när den var klar. Och jag tror ärligt talat han tyckte det var bra.

Och Metal Machine Music var naturligtvis bra. Fantastisk till och med. På sitt sätt. Helt olyssningsbart, men fantastisk.

Så kom pressmeddelandet tidigare i höstas:

”A marriage made in heaven” /Lou Reed
“It was a great gift, to be asked to stamp ‘TALLICA on it. And that’s what we did.” /James Hetfield

Universal Höstens häftigaste konstellation Lou Reed och Metallica släpper album 31 oktober

Reaktionen är så lätt. Man behöver inte ens lyssna. Man liksom bara Det här är bara vämjeligt ljud skapat av superstjärnor vars inre består av Tjernobyl.

Vad händer om det inte stämmer?

Lulu är en serie låtar som Reed skrivit för den avantgardistiska teaterregissören Robert Wilsons uppsättning av Lulu för Das Berliner Ensemble.

Pjäsen, skriven av Frank Wedekind i början av 1900-talet handlar om en ung kvinna som stiger i den tyska societeten genom hennes förhållanden med och till män. Den behandlar teman som den borgerliga moralen och gränserna för sexualiteten och slutar naturligtvis med att Lula faller ned i armod och prostitution för att slutligen bli mördad.

Den börjar med att Lulu kommer till Berlin och ser med nya ögon på staden och människorna. Hon ser allt det nya, det hon inte haft och det hon vill ha. Eller jag kanske övertolkar textraderna nu. Lou Reed sjunger:

I would cut my legs and tits off
When I think of Boris Karloff and Kinski
In the dark of the moon
It made me dream of Nosferatu
Trapped on the isle of Doctor Moreau
Oh wouldn’t it be lovely
I was thinking Peter Lorre
When things got pretty gory as I
Crossed to the Brandenburg Gate
I was feeling snappy perhaps I’d been napping
And I’d just ate
A following heart can tear you apart
On a midnight to 8 shift
A graveyard romance can only give one chance
As the tombstones weave and breathe
Feeling happy when my heart got beating
On a Sunday afternoon

Till det körskränar James Hetfield Smalltown girl om och om igen under Lous sång. Lars Ulrich slår på sin tomma trumma, Kirk Hammett spelar lead guitar som om ironin aldrig tagit över och Robert Trujillo spelar bas som om han aldrig någonsin varit basist i Suicidal Tendencies.

Det är bisarrt och storvulet. Det är musik som inte någon enda gång tittar sig i spegeln och frågar sig om den verkligen är på allvar.

I Mistress Dread riffar Kirk som om han spelade in Battery igen och när man kommit igenom introt till Cheat on Me känns det nästan som de tror att de spelar in intron till låtar på Master of Puppets igen.

Men det märks också vem det är som hållit i taktpinnen. Lou Reed har använt sig av Metallica. Han har komponerat med dem. Det låter inte alls som när Metallica bestämde sig för att spela in med symfoniorkester, men det är samma princip. Lou Reed spelar in med Metallica-orkester.

Materialet som pjäsen bygger på har tidigare även varit grund för en av de mest stilbildande operorna för 1900-talet, Alban Bergs Lulu. Det påbjuder stort omfång, megalomani. Lou Reed verkar leva i sitt alldeles eget reality distortion field. Och ända sedan Metallica (1991) dödade gränserna mellan metal och popmusik verkar Metallica levt i sin alldeles egen molntjänst. Det är verkligen a marriage made in heaven, som Lou Reed sa. Men kanske inte på samma sätt som han menar utan mer som ett av verken i Jeff Koons serie konstverk Made in Heaven med honom själv och Cicciolina.

Man får inte göra en metalopera på det här sättet. Man får inte ta sig själv på så här stort allvar (om man inte är Kanye West).

Det utmanar vår borgerliga moral och gränserna för musiken och det kommmer säkert leda till prostitution och död i den tredje akten.

Det värsta är att om man bara håller i sig själv, så man kommer igenom den första kräkreflexen, är skivan inte så dum. Till och med rätt bra. Också. Go figure.

Kort promointervju:

Brandenburger Gate:

Pumping Blood:

The View:

Hitler reacts to Metallica recording with Lou Reed:

Crystalline
internal nebula
rocks growing slomo
i conquer claustrophobia
and demand the light

Crystalline

När man går in i den schweiziska paviljongen på biennalen i Venedig möts man av ett inplastat landskap kallat Crystal of Resistance. Stora attrapper av mobiltelefoner med kristaller som slår ut från dem. Teknik, möblemang, väggar täckta av tejp, plast eller metall. När man tränger längre in i lokalen, och man måste verkligen tränga sig in eftersom väggarna lutar och former hänger i vägen, blandas tekniken med bilder av vår samtid i form av nyhetsbilder. Det är bilder på krig och yta. TV-apparater står på och loopar bilder på död och mode. Konstnären för verket, Thomas Hirschhorn, menar att kristallernas ytor inte kan ljuga eftersom det alltid går att vända på dem och se sanningen från andra hållet (också).

Hirschhorns verk handlar om motstånd, men jag tror verket också handlar om vårt arv, det vi kommer lämna efter oss.

Det här, vårt arv och vad vi är, är det starkaste motivet för Björks Biophilia. Det handlar om hennes dödlighet och vad hon hoppas lämna efter sig.

jewels after jewels after
jewels after
jewels after jewels after jewels
i yearn to belong
let me belong

Hollow

Hon sjunger om DNA-molekyler och ber om att få höra hemma. En rastlös själ i en kropp med själviska gener som vill komma vidare. Men utan att vi kan kontrollera dem, kanske på vår egen bekostnad. Generna som är bäst anpassade vinner över de som inte passar in.

like a virus needs a body
as soft tissue feeds on blood
some day i’ll find you ——one day i’m there
/…/
like a mushroom on a tree trunk
as the protein transmutates
i knock on your skin ——and i am in
/…/
the perfect match ——you and me
i adapt ——contagious
you open up ——say welcome
/…/
i feast inside you ——my host is you

Virus

Och naturligtvis är miljön en minst lika viktig del av utvecklingen. Och kanske är det aldrig tydligare på en så aktiv plats som Island där tektoniska plattor ständigt möts i mer eller mindre våldsamma kollisioner. Varelser som trivs bäst i energin som sprutar ur våldsamma relationer.

what you resist persists
nuance makes heat
to counteract distance
i know you gave it all
offered me harmony
if things were done your way
my eurasian plate subsumed
forming a mutual core

this eruption undoes stagnation
you didn’t know i had it in me
withheld our love
an unspent capsule
i didn’t know you had it in you
this eruption undoes stagnation
you didn’t know i had it in me

Mutual Core

Det handlar både om kultur(er) och faktiska fysiska skeenden. Och det händer nu och vidare. Nu och då. Då och sen. Det är ofärdigt och kan inte heller vara något annat.

Hon använder naturen när hon inspireras och skriver. I texterna från Biophilia-appen berättar Björk hur hon alltid skapat sången utomhus, men att hon alltid varit tvungen att återvända till en studio för att skriva musiken. Med touch-instrumentet Lemur kunde hon för första gången komponera musiken på samma gång.

Hon menar att det gjort henne friare och att hon kunnat röra sig lättare mellan tonskalor och taktarter. 17/8-takt, till exempel. Nikki Dibben som fått göra musikaliska analyser av varje låt i Biophilia-manualen, förklarar det genom att försöka få oss att föreställa oss att vi går och sätter emfas på det första steget i grupper av tre steg och att vi tvingas flytta om vikten mitt i den sjätte gruppen för att påbörja nästa sjuttondel.

Takten gör musikens rörelse mjuk och samtidigt omöjlig att följa om man vill skapa jämna mönster i den, som våra hjärnor är predestinerade att göra. Vilket också gör det möjligt för Björk att utforska nya mönster utanför popmusikens vanliga musikaliska bilder, med harmonier som nästan är omöjliga för kören hon engagerat.

Hon komponererar för Henry Daggs sharpsichord, teslaspolar och en pendelharpa samt spelar på spelkontroller. Hon blandar naturliga, mekaniska och digitala ljud precis i den smältdegel som är Island. Det Island som gav oss början till den ekonomiska tumult vi lever i strax innan de släckte ned det moderna Europa med störningar i både elektronisk- och flygtrafik.

Omfånget fascinerar. Hon rör sig i alla riktningar samtidigt. Men hon prövar också så mycket att det aldrig känns som hon riktigt hinner ända fram. Både i sånger och i de utgåvor som skivan finns i.

Biophilia känns halv i alla former den kommer i. När jag lyssnar på skivan som bara musik tvekar jag om jag får hela upplevelsen. När jag använder den iPad-app hon skapat både fascineras jag och tänker att jag förstör upplevelsen genom dekonstruktionen av musiken jag har framför mig.

Jag navigerar genom skivans universum där varje låt har en egen tillämpning. I Crystalline flyger jag igenom gångarna för att bygga mig en alldeles unik kristall. I Thunderbolt får jag blixtarna att både slå och skapa mönster. I Mutual Core tvingar jag fram harmonier genom att föra samman jordlager. Det är lekfullt och nytänkande samtidigt som det kunde kvitta.

Det jag gillar bäst är att titta på de meditativt vackra animationerna av musik och sång som också finns till varje låt. Nästan som grafiska blad i form av musikvideor.

Biophilia är Björks (senaste) livskris. Hon tänker på vad hon kommer lämna efter sig. Nya riktningar, gener och melodier. Jag känner en liten önskan om att hon ska lugna sig lite och tänka på det Schrödinger sa: Det stabila tillståndet för en levande organism är att vara död.

Biophilia-app:

Crystalline (regisserad av Michel Gondry:

Moon (regisserad av Björk, M/M Paris, Inez & Vinoodh och James Merry):

Countdown är den tredje videon från 4. Videon är regisserad av Adria Petty som tidigare regisserat videon till Sweet Dreams.

På sätt och vis är det så enkelt. Att The Bronx har ett mariachiband vid sidan av gör hela grejen bra av bara farten.

Men sen är det något väldigt smittande med mariachimusik också. Säkert är min och kanske även The Bronx bild exotiserande, men det spelar ingen roll. Ken Horne spelar jarana jarocha, Vincent Hidalgo spelar guitarrõn, Brad Magers spelar trumpet, Joby J Ford spelar vihuela och Matt Caughtran sjunger kärlekshymner (om än med lite mörk twist).

Produktionen låter både som bandet i rummet och naturligt i en dröm om annan stans. Men Matts röst låter så ren och nära som bara en grym produktion kan göra.

Han sjunger om sockerrusiga barn som rusar runt sin vackra kvinna med röda läppar och ben som gisslan. Om matadoren som kanske borde slutat när han fortfarande vann. Och det låter innerligt.

Det som kanske vara lite gimmick på första Mariachi El Bronx-skivan (2009) låter mest ärligt här. Men det är ändå något i den där spänningen mellan Los Angeles hardcore och mexikansk mariachi som ger den extra dynamiken, den som får mig att lyssna några gånger till och helt gå ner mig i musiken.

Men att uttrycket är lite ärligare den här gången gör också att de tappar bort några av poprefrängerna som jag hittade sist. Mer korrekt, mindre tillgängligt. Det behöver inte vara fel, men det klistrar sig heller inte på min hjärna på samma sätt som förra skivan gjorde.

Oavsett vilket är det en väldigt bra skiva. Ska bli fantastiskt att se dem i december då de kommer till Malmö, Göteborg och Stockholm som både The Bronx och Mariachi el Bronx. Tyvärr har de vänt på ordningen för headlinern. För mariachibandet är lätt den bästa inkarnationen av The Bronx.

Och sen är vinylen så fin, genomskinlig med tre färger.

Och efter sin världsomsegling ska han nu försöka komma hem, med all resans bråte med sig. Men efter den långa resan känns han inte riktigt så bekväm längre.

Den där känslan av att allt är likadant, men allt har förändrats. Det är omöjligt att komma tillbaka hem, för man själv har förändrats. Titellåten säger det tydligt:

And this is the house where I
I feel alone
Feel alone now
And this is the house where I
Could be alone

The Rip Tide

Det låter som han försöker smälta det han varit med om de senaste åren och maka in det i det liv han trodde var hans. Men kläderna passar inte längre. Han har både blivit bekvämare och rörligare. Det passar inte riktigt in i det gamlas mönster eller kläder.

Och så är då sista låten ett avsked vid Port of Call. Hoppas vi träffas på resa nästa gång, borta verkar han trivas bäst.

Bäst på skivan är Payne’s Bay och The Peacock.

Det har varit svårt att se förbi stora namn som passerat den musikhistorien där orgeln varit det tongivande instrumentet. Bo Hanssons egen produktion och hans duo med Loffe, Hansson & Karlsson, i synnerhet.

När man vill berätta om skivan skriver man nästan ett retoriskt refutatio för att få vara sina egna herrar. Men det hade faktiskt inte behövts.

För första gången jag hörde Out of Bounds tänkte jag att äntligen är de sina egna. De behövde inte argumentera för det, det behövde bara spela.

Låta orgeln sjunga, trummorna bygga arkitektur och det där extra lagret av digitala effekter lyfta in dem i samtiden. Det är när det låter som mest eget det är som bäst. När de kliver ur skuggan och river upp förutsättningar.

Som i Worlds Collide när cymbalkrascherna flyter ut under orgeln som ett vält vattenglas och darrande orgel glider ut i det våta för att verkligen elektrifieras till de domderande trummorna. Eller när klacksstompet i Making Sense släpper fram tomheten där Anders kan briljera ett lirkande solo.

Det är som sämst när de faller in under skuggan igen. Som i Some Friendly Advice som mest låter som när Hansson snubblat över en hob eller så.

Men det stora överskuggar det lilla och det groove de får fram är skönt krängande.

Hon har ett nytt band igen. Den här gången består det av Cecilia Person på piano, David Stackenäs med gitarr, Josef Kallerdahl på bas och Peter Danemo bakom trummor.

Hon sjunger till vänner, bekanta och föremål för hennes beundran. Till Ditte, Caetano, Adrenalina, Federico Garcia och Aliisa. Men vi får egentligen inte hälsa på, hon och bandet tar oss mer med på en tour of the stars där vi stannar kort några gånger på turistleden och får en kort berättelse med personerna som fond.

Och det är inte utan att man blir nyfiken. På Ingrid som berättas mitt i ett industriområde av David Stackenäs gitarr. På Jelaluddin som vältrar sig långsamt bland darrande bassträngar från Niklas Fernqvist, Joe Willamson och Josef Kallerdahl. Jag tror jag kommer irritera ihjäl mig på Ditte som berättas struttigt och lite hetsigt, trots att de talar om döden. När hon berättar om Federico Garcia kommer Emil Strandberg och Fredrik Ljungkvist ut med varsitt blåsinstrument för att göra en egen poäng.

Vackrast är kanske sorgsna Aliisa om ett alldeles för snabbt och ungt liv där Cecilia Persson och en basgång ensamt kompar Linas röst. Sorgen stärks av kören som kommer in efter halva berättelsen.

Det är varierat och ju mer jag lyssnar, ju mer växer det. Som det brukar med Linas skivor. Men variationen i berättelserna gör också att det knappast känns särskilt sammanhållet.

(Förresten. Mitt Paul Simon-tema för sommaren fortsätter. Bland låtarna finns hans So Long Frank Lloyd Wright.)

Att det då, i berättelsen om Ballad of This Land, förtydligas att han gått i exil och vandrat omkring i den Irländska myllan känns bara konstigt. Tautologiskt. Det är klart han gjort det. Han skyller på att han behöver det. I exil, från vadå?

Han pratar om influenser från resandefolket och om den traditionella folkmusiken på Irland, men på skivan låter det mest Nicolai Dunger.

Jag har skrivit det förut, men det är tydligt för mig hur viktig A Taste of Ra var för Nicolai Dunger som artist. Han återvänder återigen till det materialet för Wind and the Mountain som var med på både A Taste of Ra (2005) och A Taste of Ra (2006). Det lite lustiga är att han har numrerat dom baklänges. Den första A Taste of Ra-versionen heter Wind and the Mountain III, på den andra A Taste of Ra II och här utan numrering alls. Och Ballad of This Land är nog den mest avklädda versionen. Det är ett stort fokus på hans sång och rymden den har i sig.

Han berättar om vardagen, om inspirationskällor som hur ett (hans?) barn sjunger med i hans melodier, hur mötet med Tommy Daron inspirerade honom.

Det är som bäst när han får sjunga mot en kvinnoröst. Som Sara Isakssons kör i Words – en kärlekssång där han inte besjunger henne, utan sången i sig. You are the song I long to sing. Han sjunger om sitt eget artisteri och om vad han vill, eller åtminstone letar efter. Saras stämma ligger darrande efter, återhållen men full av känslor. Hon får blomma ut i sig själv i skivans allra bästa låt Lost in Freedom.

Ett relationsdrama om självförverkligande, plats för sig själv i något annat. Han betraktar sig själv och hon betraktar honom. De verkar inte kunna prata om det, men ser ett problem båda två. Han är rastlös och saknar något. Hon är frustrerad och vill ha något. Vill att de ska vara nog, att han ska hitta sin frihet innanför ramarna. De sjunger varannan rad mot varandra och det är väldigt vackert, särskilt när Sara hänger på tonerna och sjunger ut.

N: Here I go, blame it on freedom
S: Leaving her and my little one behind
N: There you go, blame it on freedom
S: Leaving me and my little one behind
N: And here I go, getting lost in my freedom
S: Leaking love, like I was blind
N: There you go, getting lost in your freedom
S: And leaking love, like you were blind
N: And there you are waiting in kingdom, hoping that one day I will find
S: And here we are waiting in kingdom, hoping that one day you will find where we are

N: Cause they are my kingdom
S: We are your kingdom
N: I say they are my kingdom
S: We are your kingdom
N: And that my heart is stronger than my mind
S: That you’re heart is stronger than your mind
N+S: That our hearts is stronger than our minds

Därför började jag lyssna på Iwrestledabearonce för några år sedan. It’s All Happening släpptes 2009. Jag läste om dem och kände mig tvungen att lyssna. Det stod om grindcore, electronica, jazz och rock ‘n’ roll. Dom har turnerat med Dillinger Escape Plan och Horse the Band. Det skulle ju varit klippt och skuret.

Men det var det inte. Det fanns kanske något i den där mixen, men jag glömde snabbt bort att söka efter mer. Men nu i sommar när jag upptäckte att de skulle släppa en uppföljare, Ruining It For Everybody, fick jag upp lite av den gamla peppen igen. Kanske skulle de hittat fram till den där mixen det lovats nu?

Men jag borde inte hoppats. Det börjar redan på skivomslaget. En tårta med fimpade cigaretter och maskar på? Men jag var som blind. Jag borde bara ryggat och givit upp. Jag borde gjort det igen när jag läste låttitlar som Deodorant Can’t Fix Ugly och Karate Nipples.

Det är lätt att höra vad Iwrestledabearonce vill vara, men de är bara Insane Clown Posse. Det finns detaljer som inte är vidriga, som Mike Montgomerys trummor och en del av Steven Bradleys elektronik, men bara som enskilda delar – som del av en helhet blir det bara sörja.

På Ruining it for Everybody har de låtit Krysta Cameron finsång ta en större plats, med Men det är knappast en bra sak.

De spelar ut utbrott och skiften i tempo, de trycker in skilda genremarkörer i varje låt och de riktar sig både till publiken som vill höra en hårdrocksmelodi och de som vill gasta med i ett utfall. De låter som en marknadsundersökning för collegethugs som inte blivit tillräckligt curlade. Fy fan.

Det låter som en levande organism där hjärtat pumpar i rytmslagen och blodet forsar i soli. Den sväljer och rosslar i ett motljud och sträcker sig efter mer med en effektpedal. Det är magnifikt vackert, med mejslade muskler och glänsande solvarm hy. Det är kanske ett monster, men ett väldigt vackert sådant.

Fire! är Mats Gustafsson (sax och orgel), Johan Berthling (bas) och Andreas Werliin (trummor). Unreleased? är deras andra skiva. Den första, You Liked Me Five Minutes Ago släpptes 2009 och var kanske lite lättare att ta till sig. Men de tar ett steg till här. Den extra kryddan som lagts till är Jim O’Rourke, Sonic Youths oljudsmaskin sedan Murray Street. Hans gitarr låter dem lägga några lager extra och kan ta fokuset från de andra elementen en liten stund för att de sedan ska kunna få återkomma med kraft. Som i avslutande Happy Ending Borrowing Yours när han kan komma in och vrida kompositionen några varv till över ett repetetivt och mässande komp från Berthling och Werliin. Han spelar sin gitarr som ett stråkinstrument (ebow?, inte säkert när det är Sonic Youth-medlemmar vi pratar om) och låter sedan Mats Gustafsson långsamt komma brölande in med sin saxofon. Och varelsen sträcker sig nedåt och ropar: HÄR ÄR JAG, om nu någon skulle råkat tappa uppmärksamheten.

Men jag går händelserna i förväg. Jag blir för exalterad.

Are You Both Still Unreleased? börjar med Andreas Werliins smattrande virveltrumma. Han har skämt bort oss med sitt trumspel ända sedan debuten med Wildbirds & Peacedrums, men här börjar det ganska enkelt och repetetivt. Mats Gustafsson lägger lite elektroniska bakgrundsljud, men O’Rourke väntar en minut med att komma in med elektronik som mest loopas till ännu ett rytmslag. Berthlings bas får vänta en halv minut till. Efter två minuter släpper Mats fram saxofonen. Ännu har det nästan inte hänt något alls, men det är redan så jävla bra. Och högt.

De mässar. De orerar. De skriker lite. Orgeln. Saxofonen. Effektpedalerna. Igen; mässandet. Det är en kyrka. Extas. Vi är nu nästan tio minuter in i det första spåret. Det första spåret.

Jag kunde fortsätta likadant med nästa. Men det är i crescendot i slutet där O’Rourkes gitarr får sjunga som allt exploderar. Själva låten kvider, Please, I Am Released.

Enda andningspausen är egentligen By Whom And Why Am I Previously Unreleased? när Werliin spelar klangspel och Berthling vibrerar med sin bas. De låter nästan i otakt men i varannat varv kommer de samman för att sedan skiljas åt igen. Pulserande i väntan på grand finale. Happy Ending Borrowing Yours. Men resten av den får du uppleva själv.

Morrison besökte filmarkiven i området, de gamla starka gruvfackens överlevande representanter. Tillsammans skapade de en berättelse om storhetstid och fall i strid med Thatchers nyliberalism kontrasterade med nutida bilder från luften med gallerior och fotbollsarenor.

Till de sammanklippta bildernas rytm har Jóhannsson komponerat ett verk för brassorkester och orgel. Bleckblåsen för påminna om fackmarscherna och orgeln för platsen musiken skulle framföras live till filmbilderna.

Och när jag lyssnar känns det som även Jóhannsson använt sig av lånat material, men sådant han lånat från sig själv. Det är vackert och ödesmättat. De ensamma fanfarerna i Freedom from Want and Fear är magnifika, men i övrigt skulle jag hellre höra den här musiken till filmen (som nu i sommar släppts på dvd, omklippt för att bättre passa musiken) än att lyssna på den för sig själv.

Den första besvikelsen från Jóhannsson på skiva.

Men det känns konstigt. Största scenen (Green Stage/Hawaii) och massor av folk. Är inte det här smal indie? Även om de hyllats ganska stort i delar av musikbranschen känns det som jag missat något. ”Skräprave ackompanjerat av gnisslande distorsion, och en hit.” skrev Martina Nordman när hon recenserade Crystal Castles (II) förra året och visst låter det även live som något Hanin Elias skulle älskat att signa till sin underetikett till DHR som hette Fatal.

Konserten är snyggare än bra, men den är väldigt snygg där Alice Glass kastar sig runt i stroboskopljus, skrikande med micken i handen.

Det är roligt att se, men jag går efter halva. Orka.

Det är fascinerande att är lika härligt att se dem varje gång. Det är något med kontrasten mellan bandet och Thomas. Thomas är den galne estradören och bandet står mest still och de flesta tittar ner i scengolvet eller på sitt instrument. Bas-Mats ser mest sur ut. Christian Gabel bakom trummorna är den som ser mest fel ut — han ler under hela spelningen.

Men därmed inte sagt att bandet gör något fel alls. Jonas Jonasson i sin gråa kostym, Johnny Essing i sitt gråa skägg, Conny Nimmersjö med sitt missljud vid stärkarna. Tillsammans gör de som vanligt en fantastisk spelning.

Älskade bob hund. Jag kommer nästa gång också.

En av gitarristerna bad ljusteknikern om att bara få bada i mörkt rött ljus, inte tjafsa med andra färger och det är naturligtvis rätt. Videoprojektionen bakom tappas bort helt med ett litet vitt skynke som fångar upp knappt hälften av explosionerna, men det är inte för det visuella jag är där.

Bra spelning och fin inledning på dagen.

De är inte 60 på scen, som Tyler hävdat att kollektivet består av. Men väl 6.

Framför scenen är det förvånansvärt mycket folk i regnet, som vargflocken konstaterar att de själva aldrig skulle stått i.

Det är släpigt, stöddigt och hårt. Beatsen smäller om Tyler när han säger åt oss att check his French och hela publiken framför Pampas, förlåt Blue Stage, studsar när de skanderar Kill People. Burn shit. Fuck school..

Bra skit, trots regnet som öser ner.

Jag tydligen.

Det är sommaren tror jag. Sommaren och hoppet om semestern som lockar fram ett behov av enkla melodier och toner.

Jag säger enkla, för det känns så när han spelar och sjunger för mig. Som att det är något helt naturligt, lite som att vila.

Men samtidigt, när jag väl verkligen lyssnar, hör jag allt som skapar det enkla. Listan på musiker sträcker sig upp emot 40 namn. Och det är allt annat än enkelt. Lite som livet. På ytan ser det väldigt enkelt ut, men vi vet ju allihop att det inte alls stämmer.

You know life is what we make of it
So beautiful or so what

Jag prövade till och med att gå tillbaka lite i katalogen för att se om det bara var Paul Simon jag behövde, eller om So Beautiful or So What faktiskt är väldigt bra och det är den. Jag skulle till och med säga att den är bättre än mycket i katalogen.

Hur man lättar helt enkelt var en helt underbar version av deras Fittpolitik. Eller rättare sagt något ganska eget. Det som framför allt var lånat var melodin och i bakgrunden kanske temat. Men det var framför allt Anna som gjort en egen låt.

Anna Själv Tredje är en fattigare skiva utan den, men kanske skulle Går bredvid kunna höja skivan ännu mer?

Men jag hoppades för mycket. Går bredvid hör till, men den lyckas inte höja sig.

Anna sjunger den i ensamhet. Hon sjunger inåt, känslan är att hon har ryggen till. Att hon är väldigt personlig. Att hon sjunger för dagboken snarare än för mig. Gustav Ejstes slingrar sig runt henne med sin flöjt och det låter vackert med de mjukt inslagna tunga trumslagen. Men jag känner mig inte insläppt.

Och det lyft skivan fick av När man lättar helt enkelt är Går bredvid tyvärr ganska långt ifrån.

En ganska bra låt, men en sämre skiva. Dumma Cocteau Twins.

Gillian Welch The Harrow & The Harvest (album)
Det är åtta år sedan senast. ÅTTA ÅR! Det är oförlåtligt. Men jag är beredd att glömma det för en liten stund. (Maria Gustafsson)

The Naked and Famous (live)
På ren chansning gick jag till Strand för att se ”något elektroniskt popband från Australien” och åkte på en käftsmäll väl där. Visst, det fanns dalar i spelningen men bergen/höjdpunkterna var Everest-höga. (Jonas Appelqvist)

Beyoncé 4 (album)
Väntar, och väntar och väntar, på en riktig fysisk upplaga att krama om samtidigt som jag tar första lyssningen av BEYONCÈS(!!!) nya album. En ritual jag vägrar svika trots att internet har funnits en stund nu. När jag skriver det här är det bara ett par dagar kvar tills världens bästa dag i hela världshistorien inträffar. För fjärde gången. (Karin Lillbroända)

Stop Modernists feat. Chris Lowe Subculture (Main Vocal Extended) (typ supergrupp)
New Order och Pet Shop Boys tar omvägen via Finland och möts nästan i samma studio. Typ extas. (Ola Andersson)

Ken Ring & Tommy Tee med M.O.P. Plocka han (låt och video)

För det geniala draget att tvinga M.O.P. att bröla refrängen på svenska. Extra hårt.

Anstalt Altamont Raceway (singel)
Arvtagare till Genocide Superstars och The Accidents, det vill säga njutbar punk och rock ‘n’ roll till bristningsgränsen. (Mats Guldbrand)

Fucked Up Queen of Hearts (video)

Jag skulle valt Scenes from the Suburbs egentligen, men så såg jag den här videon. Nuff said. (Kal Ström)

Det handlar om att växa upp och om den ombonade uppväxtens vänliga bojor, om upplevd frihet som känns fängslad i redan upptrampade stigar. Om att passa in, men inte passa in och vilja bryta sig loss. Om frihetens luft i lungorna, men lungorna ihoppressade med krav man försöker undvika.

På The Suburbs var berättelserna melankoliska inre bilder. Ögonblick av tankar, utsnitt ur livet.

Som video till titelspåret sattes Spike Jonze till regissör och tillsammans byggde Jonze samt Will Butler och Win Butler ut de utsnitten till något längre berättelser från förorten som de kallar just Scenes from the Suburbs.

I filmen är berättelserna flyttade från nu eller då till en dystopisk framtid. De tänkta väggarna är inte längre i vägen för möjligheter utan är faktiska vägspärrar i en totalitär stat, där man accepterar läget och inte ifrågasätter status quo. Suburban War är ett riktigt krig mot andra städer.

You always seemed so sure
That one day we’d be fighting
A suburban war
your part of town against mine
I saw you standing on the opposite shore

But by the time the first bombs fell
We were already bored
We were already, already bored

The Suburbs

I filmen är det fiktiva kriget faktiskt. På något sätt är alla bilder inverterade, men det som är intressant med dem är att de är inverterade runt en och samma metafor.

På The Suburbs är ordbilderna metaforer för mentala väggar som hindrar tanken. I Scenes from the Suburbs är väggarna fysiska hinder för precis samma metafor men från andra hållet. Nästan som om de inte kunnat komma överens mot sig själva från vilket håll de ville berätta för att det skulle bli så tydligt som möjligt. Det är ett fascinerande perspektivskifte och lysande i sin enkelhet.

Det handlar om att växa upp i föräldrarnas och omvärldens fotspår i vår mentala bild av samtiden eller i föräldrarnas och omvärldens fotspår i en science fiction-version av suburbia. I nutiden är sanningen vår gemensamma berättelse. I dystopin är sanningen en påtvingad kallokain-spruta. Båda sanningarna är lika falska. Och det är precis vad Arcade Fire säger. Typ.

Filmens trailer (spoiler alert):

Fink, eller Fin Greenall som han heter, är singer/songwriter från Brighton i England. Alla hans låtar har hans fingerplockade gitarr i grunden. Låtarna har en ganska enkel uppbyggnad. Delar från blues, folk och indie. Vid en första anblick skulle låtarna kunna spelas av snubben som buskar på hörnet. Trevligt inslag, men inte så mycket att lägga märke till.

Men så händer något. Skivorna brukar växa på mig, nästan omärkligt. Så visar det sig att jag spelat dem om och om igen. Så mycket att jag bara behöver se vissa ord för att låtarna ska sätta sig på min hjärna. Som när jag läste J.G. Farrells Troubles tidigare i år och jag nästa varje morgon hade Trouble’s What You’re In på hjärnan. Eller när jag läser pretty things och får låten som först fick mig att fastna för Fink Pretty Little Thing på hjärnan.

Numer är jag uppmärksam på fenomenet, men när jag först började lyssna tog det så lång tid att jag inte märkte det förrän långt senare. Därför har jag sällan haft med dem på årsbästalistor, trots att åtminstone Biscuits for Breakfast (2006) och Distance and Time (2007) förtjänat det.

Det kan vara så att det är hans andra ursprung som sätter nerven i låtarna som gör att de inte släpper taget om mig. Innan Fink var Fin DJ som spelade dansmusik. Acid Jazz. Den första skivan, Fresh Produce (2000) var närmare den världen och den släpptes naturligt på Ninja Tune. De släpper fortfarande hans skivor. Och där någonstans tror jag vi hittar det. Han spelar något väldigt traditiontellt, med traditionella ingredienser med en touch av en annan värld. Plockade strängar och taktslag mot gitarrkroppen med ett annat groove än det som … hörs.

Jag tror inte alls jag är färdig med Perfect Darkness nu. Den kom ju nyss. Vi kan väl ses igen om ett halvår eller så för att se var vi är. Men jag ska ju sätta ett betyg nu. Rimligen borde jag då sätta något form av medelbetyg från förr för att landa i det som blir det kommande betyget från den här?