”Greed's all gone now, the panic subsides
When I could run, pulling arms to love her
Try to put myself on the inside”
[?]
Promise is never over, never questioned it needed reply
But she could breathe deep into my neck
Let me know I'm just on the outside”

Tindersticks ”Curtains” från 1997 anses av många vara bandets mest fulländade och vackra album. Här slutför bandet i viss mån ett arbete som pågått på två tidigare studioalbum. Blandningen av romantik och melankoli, mörker och mer mörker och den spröda inramningen av stråkar, blå-jazziga xylofon- och pianotoner blandas i en nästa perfekt blandning. Längst fram ligger Stuart Staples släpiga, mumlande och trasiga röst och blöder ur sig det ena pekoralet efter det andra. Men det är en oerhört stark helhet som jag återvänder till gång på gång.

Tindersticks, som uppstod 1992, skiljer sig från de flesta samtidiga indie-band från England. Gitarrlarm förekommer inte. Här är det sprödare tongångar. Tindersticks rör sig hemtamt i trakter där namn som Brel, Cohen, Walker och Waits förekommer. Nick Cave är också en referens, men även han kan nog bli deprimerad av Tindersticks. På ”Curtains” finns nämligen en hel del låtar som får vuxna människor att gråta. ”Another night in”, ”Let's Pretend” och ” (Tonight) Are You Trying to Fall in Love Again” är tre av mina favoriter att deppa till. Det finns fler på det här albumet.

Man får inte vara alltför känslig för pretentioner om man ska kunna ta till sig Tindersticks. Här finns både billigt vin, kitschiga barer, självömkan, billig fylla, filmreferenser och skräddarsydda kostymer. Blandningen och referenserna blir skitiga och vackra samtidigt. Som Håkan Hellström för fullvuxna, eller nåt.

Jag är pretto. Har också lätt för att tycka synd om mig själv. Gillar fransk film och billiga fyllor. Tindersticks har satt duktiga avtryck i mig och jag kommer fortsätta återkomma till det här albumet gång på gång. Trots att sköna band som Songs: Ohia, Black Heart Procession och Lambchop gjort bra skivor så är fortfarande ”Curtains” ohotad som helvete-jag-är-full-och-ensam-igen-skiva. Patetiskt, javisst – men jag älskar det. I svart/vitt.