Två dagar efter hemkomst börjar jag så småningom återhämta mig efter Primavera. Festivaler tär alltid på krafterna, men i det här fallet är det som tur är frågan om en tillfredsställd trötthet.

Det förvånar inte alls att Primavera Sound i år återigen slagit publikrekord. I runda slängar 140 000 besökare, 276 konserter. Den som tror att Spanien bara är mañana mañana i allt som rör organisatoriska frågor, har uppenbarligen inte träffat gänget bakom den här festivalen. Allt går som på räls; visst är det ofta köer till det mesta, men det hela rullar på smidigt och utan fnurror. Den enda större fadäsen var de oannonserade schemaändringarna för Llevant-scenen under fredagen, som tyvärr påverkade större delen av det elektroniska programmet. Det nya betalkortssystemet vek sig under publiktillströmningen, men man gick snabbt över till kontanter och det hela löste sig utan alltför stora störningar.

Annars är det stora i-landsproblemet alla spelningar man oundvikligen missar. Forum är stort, och det tar mer eller mindre en halvtimme att ta sig från en ände av området till den andra; mer om öl- eller kisspauser är inblandade. Givetvis händer det också saker på minst tre scener samtidigt.

Som redan konstaterat så var Einstürzende Neubauten nummer ett. Och visst missade jag en hel del. Swans. Ariel Pink. Gold Panda. Pissed Jeans. Simian Mobile Disco. Suicide. Prince Rama. Big Boi. The Black Angels. Carte Blanche.The Flaming Lips (även om Wayne Coyne var svår att missa där han flanerade runt på området i pälsjacka under 28 graders sol. Coyne stod förmodligen också för festivalens mesta social media-moment då han av misstag råkade twittra ut frontalnakenbilder på sin äkta hälft, som någon pervers popnörd förmodligen i detta nu är i färd med att försöka sälja.). Bunnymen. Money Mark. The Walkmen. Pere Ubu. Många fler. Men förutom att få hjärtat inslaget av Neubauten, så såg jag ett fantastiskt Holy Ghost!, hypnotiska Caribou, publikdomptören Matthew Dear, Twin Shadow och Grinderman. Det räcker bra långt. Det finns en gräns för vad kroppen kan ta. Jag har tillbringat hela festivalen med ett stort leende. Nej, jag har inte betalt för att säga det. Men det är svårt att inte vara både nöjd med och imponerad av PS.

Ses nästa år dårå.

Dagar som den här lördagen saknar man inte de svenska festivalernas lera och snålblåst någonstans. Primavera Sound är inrymt på Parc del Forum, direkt vid vattnet, och det är sannerligen svårslaget att under tidig eftermiddag i svag havsbris ligga i en solstol, med band som spelar 20 meter bort. Två grader varmt i ett lerigt Hultsfred känns ganska avlägset.

Först ut under lördagen var La Débil, en del av den nya generation spanska band som ser bortom britpopen och blandar in kraut, postpunk och -rock. Till skillnad från till exempel Triángulo de Amor Bizarro är La Débil ett riktigt explosivt kraftpaket; om förra årets Lucha Perro var en styrkeuppvisning, så är det här ordentliga muskler. Volymen är monstruös och riffen blytunga. Bitvis har jag lite svårt med sången, som ibland kommer lite väl nära growlande för min smak, men i övrigt förvaltar och utvecklar La Debil ett ansvarsfullt arv mycket väl. Här och där påminner de en aning om japanska Mono i manglandet. Definitivt ett band att hålla ögonen på.

Strax efter följer Ornamento y Delito upp, också de litet av en del av samma våg. Ornamento y Delito är dock mer konventionella, mer följsamma. De spelar rock. Även om det är med en inte så liten nypa åttiotalssvärta och postpunkstelhet, fast det varierar. Det blir aldrig komplicerat, men influenserna varierar; ibland punkspattigt och ryckigt, ibland mer åt grungehållet. I sammanhanget är det något av en ovanlighet att spanskan håller, det blir generellt gärna svårt att ta rock’n'roll sjungen på spanska på något större allvar. Ornamento y Delito är dock något så ovanligt som ett heltigenom kompetent och dessutom rätt spännande rockband. Madrid, ett svartfärgat stycke om hatkärleken till huvudstaden, är huvudnumret här. Jag vill lägga vantarna på albumet Rompecabezas de moda y perfección moral snarast.

PJ Harvey infriar tyvärr mina onda aningar. Åtföljd på scen av John Parish så följer hon det spår som påbörjades med White Chalk, även om det visserligen inte finns något piano inblandat här. Polly Jean är som vanligt en fascinerande uppenbarelse, och man kan omöjligen förneka hennes scennärvaro, men att Long Snake Moan närmast blir en akustisk popdänga är lite svårt att förlåta. Den här eteriska, jungfruliga PJ är inte min påse, så jag traskar iväg för att slänga ett öga på Matthew Dear, som turnerar med fullt liveband. Karln tycks förmögen att göra precis vad som helst. Här bjuder han på en dansant show, där största delen av materialet tas från 2010 års Black City. Screamin’ Jay Hawkins-blinkningen You Put A Smell On Me urartar helt i danskaos, både på scen och i publiken. Hybriden av orkester och den elektroniska grunden är fullständigt genial, speciellt tillägget av liveblås tillför verkligen en extra dimension. Matthew Dear är dessutom, Jarvis får ursäkta, avgjort festivalens mest elegante frontman i sin vita gigolokostym. Han jobbar hårt, och det lönar sig; sakta men säkert fylls publiken på till brädden. Bägge bär de helvitt på scen, men i jämförelse med Harvey lyser Matthew Dear som en supernova.

Sedan har vi en snabb mellanlandning på Mogwai, som bjuder på fotbollskommentarer som enda mellansnack, men av någon anledning är ljudet underligt lågt, och den ljudvägg man väntar sig av dem uteblir.

Min relation till Animal Collective och alla deras förgreningar är kluven. Jag får allergiska reaktioner av Panda Bear, men älskar Brother Sport. Just Brother Sport är också den enda låt Animal Collective gör något av under den här spelningen. Som avslutningsakt på största scen ger de sig ut i totalpsykedeliska virrvarr som mest påminner om en spontan jamsession. Publiken vill ha den sista kicken för att börja avsluta festivalen, men det var det nog ingen som fick av Animal Collective här. Bara tröttsamt, tyvärr.

2011 års upplaga av Primavera Sound avslutas kronologiskt med Holy Ghost!. På skiva instämmer jag i Olas slutsats; några väldigt höga toppar, men sedan ett hastighetstapp som gör det hela lite svårt att få helt i mål. De avslutar här sin Europaturné, men är trots en lång rad spelningar är de tydligt sjukt spelsugna. Dessutom är de så väldigt lätta att sympatisera med genom entusiastiska utrop om ”ni är så himla många, herregud, vi har aldrig spelat för så här många förut, ni är sjukt många!”. Resultatet är en timme där inte en fot står still. Holy Ghost! förmedlar verkligen att de har roligt på scen, och det behövdes i synnerhet efter Animal Collective-härvan. Deras nydiscopop understöds av en tung bas, men utan att deras lekfulla attityd tappas bort på vägen. Glittrande och vansinnigt dansant, och festivalen kunde verkligen inte ha avslutats på ett bättre sätt.

Ett antal timmar tidigare inföll dock festivalens enskilt mest imponerande, mest känslosamma och våldsamma händelse; Einstürzende Neubauten. Kanske bör det påpekas att jag aldrig sett dem tidigare, och därför möjligen kan anses som mer foglig och formbar, men det är orimligt att använda något annat än superlativ om den här konserten. Konsert, inte spelning. I samma anda är Neubauten artister, inte ett band. Från den allra första sekunden av inledande The Garden och en dryg timme framåt har Blixa Bargeld publiken i sin hand och under total kontroll. Einstürzende Neubauten leder oss mellan högt och lågt, mellan det mest intensiva industriella slamret och tystnader där man kan höra en knappnål falla, och det enda som hörs är Blixas viskningar, som tvärt byts mot ett trollpacketjut ur avgrunden. Samtidigt går solen ned och skymningen lägger sig över Forum. Sanslöst. Mycket av repertoaren hör till Alles Wieder Offen, men långt ifrån allt. Det är storslaget hur väl EN behärskar dynamiken i sitt material. Det ursinniga, men millimeterkontrollerade, oväsendet kompletterar den Blixa som sedan blir till crooner, enbart ackompanjerad av en vinylskiva fastmonterad på en borr. Användandet av oljefat, industrirör, borrar och diverse metallstycken är givetvis den mer skandalösa, eller om man så vill, morbida delen av EN, för de som vill se cirkus. Det här är dock något helt annat. Det är omöjligt att se hur EN skulle kunna använda sig av konventionella instrument. Metallslagverken är perfektion. Samtidigt som allt är av yttersta precision, så visar Neubauten också prov på humor, om än givetvis en cynisk sådan, som när Blixa efter den tredje låten sjunger en liten visa om att köra ut fotograferna ur scendiket, och lovar att nu bli skandalös och klä av sig på scen, eller som när N.U. Unruh under en minut klär ut sig till påve och orerar till massan. Jag skulle kunna gå igenom det hela minut för minut, men kanske räcker det med att säga att jag får gåshud av att bara tänka på det. Om jag bara sett den här konserten under hela festivalen, hade jag varit lika lycklig för det. Storslaget.

Fredagens Primavera blev en enda lång kräftgång, om man ska jämföra vad som tänkt ses och vad som faktiskt sågs. Sågs gjorde det visserligen, men från det planerade schemat var det bara Twin Shadow som faktiskt gick i mål. Kvällens stora fadäs var ett icke utannonserat tidigareläggande av spelningarna på Llevant, vilket gjorde att Carte Blanche gick på en timme tidigare än vad som angetts, och därmed redan hade slutat när de egentligen skulle börja. Ingen Mehdi och ingen Riton. Samma sak gällde Lindstrom, och större delen av det elektroniska programmet. Man flyttade om schemat, vilket visserligen meddelades via mail ett par timmar före ändring, men ingen information om detta fanns på plats, vilket gjorde att det gick många förbi.

Uppskattningsvis elva timmar tidigare började en solig eftermiddag med Tennis, vars solskenspop visade sig ha mer kraft än väntat. Visserligen är det äkta paret Alaina Moore och Patrick Rileys skiva, påstått skriven under åtta månaders seglarresa på Atlanten, fortfarande ganska så karamellig och tweegullig, men turligen inte helt förankrad i lofi-träsket. En behaglig överraskning.

På något underligt vänster blev jag sedan i Pere Ubu/The National/Ariel Pink-trevägskrocken övertalad till The National, ganska tvärt emot vad som tänkts. De är det perfekta indiebandet som väl egentligen inte är något indieband, åtminstone inte om man ska se till den enorma publik de drog (i backspegeln skulle den stora San Miguel-scenen ha varit bättre lämpad). Fullkomligt omöjligt att ens ta sig nära. Att de lät bra är inte heller någon större överraskning. High Violet slog fast vad Boxer redan signalerat; ett kompetent band som karvat ut sin nisch och putsat sitt uttryck till perfektion. Däremot är The National inte särskilt spännande, men det är bara att ta av hatten för ett band som får det att verka så enkelt.

Brooklyniten George Lewis Jrs Twin Shadow är live ett helt band, och Lewis’ new waveblinkande och glittrande pop växer minst två omgångar. Spelglädjen är uppenbar, och det smittar av sig; hela publiken blir snart ett larvigt glädjesprittande och fånleende folkhav. En sådan spelning där samtliga inblandade avslutar med ett brett flin. Visserligen saknades gjorde At My Heels, men det kan knappast i sammanhanget anses som särskilt stötande. Det finns inte så mycket mer att säga än ”fantastiskt bra”, och länge leve Twin Shadow!

Så. Pulp. Kräver egentligen en fullständig dissekering. Men även om jag har den allra största respekt för Jarvis och hans band, så har sympatierna aldrig kommit till att riktigt omfamna dem. Det är dock bara att konstatera att hjältarna kommer hem. Någonstans transporteras vi tillbaka till sent nittiotal. Hits radas på hits, och Jarvis Cocker, förmodligen världens underligaste sexsymbol, deklarerar sina sympatier för de hundratals fredliga demonstranter som tidigt under fredagsmorgonen 27:e maj blev brutalt attackerade och misshandlade av den katalanska polisen, Mossos d’Esquadra, på Plaça de Catalunya i centrala Barcelona, där de sedan ungefär en vecka slagit läger i protest mot den kalabalik och kaosläge som spansk politik för närvarande befinner sig i. Till svar får han mångtusenhövdat vrål. Spanien är oroligt, många har helt förlorat tron på systemet, och popmusik är som bekant en stark katalysator för frustration. Här, framför San Miguel, fullkomligt exploderar det. Vi tackar och bockar.

Efter två urladdningar på rad var det dags för något helt annat; Battles på Ray-Ban, en amfiteaterscen som är min favorit på området. Deras krångelrock växer till ett monster, volymen är öronbedövande och kasten tvära. Hade jag inte varit så adrenalinstinn så hade jag med största sannolikhet fallit pladask. Med serotoninet på rekordnivåer så blir det dock efter en stund lite tryckande, så jag tog farväl och hann se en liten, liten stund av Lindstroms kosmiska disco innan schemaändringarna tog död på resten av kvällen.

(Texten är tyvärr för närvarande fotolös, eftersom PS’ bildbank för icke fotoackrediterade ligger nere.)

Som vanligt på PS så missar man mer än hälften man tänkt se. Men ibland hittar man också en del överraskningar. Som Baths, tänkt som ett stopp på vägen, men Will Wiesenfelds upphackade rytmer fångar uppmärksamheten, speciellt efter en lång kväll av mycket gitarr. På skiva gränsar Will Wiesenfeld ibland till det farliga ambientlandet, men live kommer hans skicklighet med den uppsjö elektronik som finns uppradad på scen till sin rätta. Wiesenfeld släpper skivor på Anticon, och brukar oftast förankras i hiphopen, men är egentligen ett paradexempel på den bastardisering och uppluckring mellan genres som fötts ur möjligheten att göra musik hur och var som helst via datorprogram eller teknik. Live tar klubbkänslan över, även om vi står på en pir och klockan är fyra på morgonen. Även om Wiesenfelds beats är uppbrutna och kantiga, så känns det hela inte som en berlinsk bunker, utan väldigt organiskt. Absolut kvällens mest oförutsedda.

Långt tidigare hade P.I.L. gjort en muskelrockig och oväntat tung spelning, långt ifrån John Lydons spattiga, spretiga bakgrundshistoria. Hans karaktäristiskt gälla stämma är visserligen intakt, men låter underlig (eller är det bara ovana?) mot en så kompakt bakgrund. This Is Not A Love Song (”but it is, really”) faller givetvis i god jord, men sedan är det rätt tydligt att publiken utöver det inte riktigt vet vad man kan vänta sig. Inte så mycket, visar det sig. Det är svårt att hitta någon gnista någonstans, och även om man gärna vill, så är det svårt att uppbåda någon större entusiasm för P.I.L. anno 2011. Där man istället borde ha befunnit sig var framför Ray-Ban-scenen för Big Boi, det är bara att konstatera av de tre sista låtar jag hann se. Skamvrå.

Så var det då dags för Nick Cave, Warren Ellis, Martyn Casey och Jim Sclavunos att inta scen. Grottmänniskorock är tydligen en gemensam nämnare för många, för framför den stora San Miguel-scenen, med kapacitet för 20 000 personer, är det fullpackat. Med rätta. På något sätt låter allt som spelas som klassiker (i god bemärkelse), allt känns självklart. Cave är uppenbarligen som gjord för svettig, smutsig bluespunk (lika gjord som han samtidigt kan vara för att sjunga ballader om blommor ackompanjerad av ett piano), men jag kan inte sluta fascineras av Warren Ellis, en verklig avart, vare sig han hanterar violin, slagverk eller gitarr. Hans kroppspråk är som en marionettdockas; spretigt, yvigt och överallt på en gång. Med sitt långa hår och skägg ser han ut som något katten släpat in, en stenåldersman ett med sitt stråkinstrument. Grinderman levererar; men exploderar helt gör det i No Pussy Blues. Primitivt, rått, och avgjort skrevrock. Löjligt, löjligt bra. I det här fallet är gammal obestridligen äldst.

Efter en dylik urladdning är det lite svårt att veta vart man ska ta vägen. Tvärt emot Caves råd står vi dock över Suicide, även om det i vissa kretsar skulle kunna innebära att bli ett huvud kortare. Valet föll istället på Caribou, och jag ångrar det inte en sekund. På skiva har Dan Snaith aldrig för mig riktigt hittat hem, men här föll alla bitarna på plats. Med grymt snyggt ljusspel som fond, fyra musiker i en cirkel mitt på scen (i ständigt motljus avtecknar de sig bara som en grupp skuggor) får Snaiths låtar en extra dimension. Även om Swim var tänkt att bli dansmusik som skulle låta som vatten, så får materialet här en högst urban touch. Precis som David sade när han recenserade Swim;

Dansant utan att vara renodlad klubbmusik, experimentell men melodiös och pop utan att egentligen vara det heller.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad Snaith gör – ett högst organiskt hopkok av högt och lågt, nära och fjärran, men det är helt fantastiskt (när de släpper Odessa som näst sista låt exploderar publiken helt). Nick Cave får ursäkta, men Caribou gör kvällens bästa spelning.

Jag vet inte om Salem är så sjukt äkta att jag inte fattar, eller om det mest rör sig om en påse fylld med luft. Förmodligen är det återigen detsamma; de bryr sig inte. Deras mest ödesdigra ljudsjok, främst King Night känns fortfarande lika mycket ond, bråd död, och atmosfären hänger tung över ATP-scenen. Där och då är det en upplevelse. Där och då är Salem fruktansvärt bra, och fullständigt unika. Tyvärr blir det i längden lite för mycket slapp tråkrap och lunkande runt i kalsonger, men jag kan ändå tacka dem för det, eftersom det förde mig till Baths.

Kvällen avslutades otippat med El Guincho, som jag spytt mycken galla över, men som faktiskt bjöd på underhållande tropicaliapop utan att göra det alltför svårt för sig, och en liten stund Girl Talk, som serverade ett inspirerat set galna mashups, men då var klockan redan halv sex på morgonen och dags att traska hemåt.

Idag väntar Carte Blanche, Twin Shadow, Ariel Pink’s Haunted Graffiti och en hel del annat.

Idag torsdag har jag dock ha kommit fram, och hoppas att de flesta artisterna också gjort det. Någon vi kan bekräfta redan finns på plats är Flaming Lips‘ Wayne Coyne, som ägnat de senaste dagarna åt ett hysteriskt twittrande från Barcelona, av varierande skandalgrad. Tack vare Coyne kan jag också pusta ut, eftersom bildbevis finns för Nick Caves ankomst. Vad är väl ett askmoln för Nicke Grotta? Tur var väl det, för om han eller nihilisterna i Salem skulle falla bort, så gör också stora delar av torsdagens hela varande det.

Det ska för övrigt också bli intressant att se hur John Lydons P.I.L. står upp mot tidens tand. Hur han själv gör det rent estetiskt vet vi redan (och det är ungefär lika gulligt som Shane McGowans tandrad. Samma sak gäller för Suicide. Men, idag ligger prioriteten hos Grinderman och Salem.

Jag har gjort en liten Spotifylista med saker av intresse under torsdag kväll här.

Det ska erkännas att sist jag var där somnade jag i en chillout i väntan på att Neil Young skulle gå av scen, eftersom han krävt att ingen annan skulle få spela samtidigt som honom. Jag missade The Horrors, som var mitt förmodligen största kryss, på grund av att mitt sällskap började bråka med ordningsmakten. Liars var sjukt bra, liksom Black Lips och ett återförenat My Bloody Valentine, som gjorde mig döv i tre dagar efteråt. Sen var det inte så mycket mer med det.

Grinderman kom först. Det började klia så smått. Men nja, kanske skulle de med lite tur göra fler spelningar? Så började det trilla in. Salem, Suicide, Gold Panda, Carte Blanche, Caribou, Pere Ubu, Battles, Twin Shadow, Lindstrøm, Neubauten, PJ Harvey, Holy Ghost!… Primavera ringde på och krävde närvaro.

Med en uppställning i den här storleksordningen missar man oundvikligen alltid något (om det inte är så att ens största önskan är att bara se Neil Young). Jag är på väg att lyssna mig igenom samtliga band i festivalens lista, med ett anmärkningsvärt antal ”kolla upp”-anmärkningar i marginalen, men utgångspunkterna är mer eller mindre dessa:

Onsdag:
Echo & the Bunnymen spelar Heaven Up Here och Crocodiles. Även om det finns en hälsosam dos skepsis inblandat här, så hoppas tonårshjärtat ändå på The Mouth. Sedan Caribou.

Torsdag:
Är den ”stora” dagen. Som tur är finns inget obligatoriskt tidigt under dagen, men varande den första dagen för Parc del Forum, det ”riktiga” festivalområdet, är potentialen för urspårning ändå stor. Kanske slänger jag ett öga på spanska oväsensrockarna Triángulo de Amor Bizarro, hypade Das Racist och Big Boi men kvällen tar sin riktiga början med Nick Cave och kompani när klockan börjar närma sig midnatt. Sist jag såg Cave reciterade han roman och spelade piano. Man behöver inte vara ett geni för att förstå att det här blir något helt annat. Sedan, Suicide respektive Salem, som bägge har två troliga utvägar; fantastiskt eller fruktansvärt, utan att i övrigt påstå att de har något gemensamt. Post/krautrock via Lüger, postpunk per Factory Floor och en hel del annat hamnar nog också i påsen.

Fredag:
Mycket lovande tidigt under eftermiddag, men sedan står valet mellan Ariel Pink’s Haunted Graffiti och Pere Ubu, där det är mycket möjligt att David Thomas får stryka på foten. The National gör det nog definitivt. Högst intressant ska det blir att se vad nykomlingen Twin Shadow har att komma med live, men efter det använder jag Ford & Lopatin samt Kode9 som uppvärmning för Carte Blanche, som sorgligt totalkrockar med Lindstrøm. Men, Mehdi och Riton!

Lördag:
Skulle jag i en perfekt värld börja med gotiska, snygga The Soft Moon och olycksbådande La Débil, men det återstår förmodligen att se. Käftsmällen Neubauten vid niotiden på kvällen, följda av en PJ Harvey som jag hoppas tagit sig ur sin eländiga pianoklinkarfas. Matthew Dear, Jon Spencer, Pissed Jeans och The Black Angels står också på önskelistan, innan jag rundar av min festival med Holy Ghost!.

Nedräkningen har börjat.

Belle & Sebastian
Animal Collective
Suicide
Swans
The Flaming Lips
Mogwai
The National
Mercury Rev spelar Deserter’s Songs
John Cale
Fleet Foxes

Vill du ha koll på vilka mer band som släppts? Klicka här.