”[…] a collection of songs that meld the power of punk with an innate sense of melodic pop and rock.” Haha. Tillåt mig spy. Plunge är inget annat än radioskval. I dess sämsta benämning. Lättssmält, helylle och riktigt tråkigt. Man får verkligen anta det vidaste punkbegreppet den här sidan Good Charlotte för att kunna applicera […][...]

Mannen med ett enstaka ansiktsuttryck har successivt ökat sitt inflytande på den kaliforniska rockmarknaden de senaste åren. ”Bubblegum” är därmed ett resultat av erfarenheter från alla möjliga håll; sammansatt till det bästa möjliga, långt ifrån hans ursprungliga tabula rasa. Öppningsspåret ”When Your Number Isn't Up” bjuder på Tom Waits-imitation (resultatet blir en Waits efter heliuminhalering, […][...]

Jag tror att jag skulle vilja vara Ken Stringfellow. Gå i hans skor och ha på mig den ljusblårandiga kostymen. Ha världens bästa The Posies tillsammans med Jon Auer. Hoppa in i Big Star den ena veckan och åka på världsturné med R.E.M. den andra. The Minus Five? Inblandad i otaliga andra projekt? Jodå, det […][...]

Pers Hans Olsson, jag säger bara Pers Hans Olsson. Finns det någon större folkmusiker i Sverige? Han har gett ut mängder av skivor, från klassikern Bockfot på 70-talet upp till en serie skivor på Giga i Mockfjärd. Han uppbär också statlig konstnärslön för sina insatser i folkmusiken. Denna skiva är Pers Hans fjärde på Giga, […][...]

Äh fan, jag vet inte var jag ska börja. Ska jag ta det positiva först eller det dräpande? Ska jag linda in det i en bakgrundsresumé om Diegos argentinska rötter? Om arbetarkvarteren runt Möllevången i Malmö? Om hur Malmö nästa år blir första staden där majoriteten inte har sina rötter i Sverige? Kanske nåt om […][...]

Stor konst, lyder en ofta upprepad sanning, föds ur misär och tragedi. Om så verkligen är fallet kunde förutsättningarna knappast ha varit bättre/sämre än för den kortlivade brittiska 1980-talstrion The Len Bright Combo. Efter att i slutet av 1970-talet nått framgångar hos såväl kritiker som publik för sina skivor på Stiff Records – i synnerhet […][...]

Jag har hyrt en stuga tusen mil från alla andra för att hela helgen bara lyssna till hackspettar och vågskvalp, när tv:s söndagsmorgonprogram plötsligt får mig att rista till – och bryta lugnet. Allt det ljuva drunknar plötsligt i något totalt oväntat. Något genuint och gutturalt. Det är vildare än skogen utanför mitt fönster. Och […][...]

Jag ska inte påstå att jag hade hört talas om Panopticon-idén innan jag läste om Isis nya platta. Jag hade visserligen hört talas om filosofen som ligger bakom idén, Michel Foucault, men inte idén i sig. Vad är då panopticon? Först och främst är den svenska översättningen panoptikon (otroligt annorlunda). Enligt Foucault, som använt sig […][...]

Paddy McAloon sjunger på ”Couches in Alleys”. Det är så jävla stort i min värld. Jag håller på att trilla av stolen första gången jag lyssnade igenom Styrofoams nya album. Förstå min förvåning när Prefab Sprouts frontman utan den minsta varning helt plötsligt står där bakom micken. Jag kunde inte minnas ett enda ord om […][...]

Ett kort intro. Första låten. Cirka åtta minuter senare är jag fast. Det spelar inte så stor roll hur resten av skivan är vid det här laget. En episk låt med körer på slutet som för tankarna till Iron Maidens ”Heaven Can Wait” kan aldrig bli fel i mina öron. Att jag redan innan haft […][...]