Såhär retrospektivt kan man fastslå ett par saker gällande WCR. Dels genidraget i att ta till vara på en musikmarknad och publik som många festivaler runtom i Sverige till stor del ignorerat (bortsett från kursade Augustibuller), dels profileringen man medvetet valt – att satsa på nostalgi, men samtidigt behålla en fräsch känsla genom att boka band som i många fall inte varit på skandinaviska breddgrader på många år.

Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Och det är också just den profilen som jag inbillar mig kan innebära problem för fortsatta år. För hur ska de toppa fjolårets och årets lineup? När band som Social Distortion, Bad Religion, NOFX, Sick of it All, Pennywise, Lagwagon, Millencolin, Flogging Molly, Randy och Gogol Bordello redan besökt Bananpiren?

Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Jag har visserligen full tillit till KBs Kristian Kornhag och hans stab och är övertygad att nästa år kommer även det bli en succé. Jag tar ändå tillfället i akt och publicerar här mina önskemål för 2010 års West Coast Riot: Propagandhi, Descendents, Strung Out, Rancid, Only Crime och ett återförenat CIV. Det vore mumma.

Årets lookalikes:
Mike Ness (Social Distortion) och Hugh Jackmans Wolverine från X-Men-filmerna
Tony Sly (No Use for a Name) och Scott Patterson (Luke i Gilmore Girls)

Mike Ness, Social Distortion
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Årets show-off: Eric Moore (trummis i Suicidal Tendencies)

Eric Moore, Suicidal Tendencies
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Årets debut: Face to Faces första spelning på skandinavisk mark. Sjuk pepp.

Scott Shiflett, Face to Face
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Årets överraskning: Parkway Drive. Att ett gäng unga surfkids från down under faktiskt levde upp till förhandssnacket och knäckte den mesta konkurrensen.

Jia O’Connor, Parkway Drive
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Årets besvikelse: maten. Speciellt om man föredrar vegetariskt. Men det kom inte som någon överraskning.

Årets WCR-bevakare:

Jonas Appelqvist, Sofia Qvarnström, Tomas Lundström
Foto: Robert Samsonovits, RBRT

När Mike Ness och hans manskap kliver upp på scen lite innan tio på kvällen förstår man varför de är headline på West Coast Riot. Inte minst på grund av att Social Distortion mu mer än någonsin är en punkrockinstitution men också för att det känns som hela uppskattningsvis 9000-hövdade publiken samlats framför Black Stage.

Och som Orange Countys storheter levererar! I Don’t Drag me Down plockas den bombastiska arsenalen fram, i Mommys Little Monster den avskalade och under Nickels and Dimes är knappt ett öga torrt hos merparten av åhörarna som vet att låten berör Ness tidigare tunga drogmissbruk.

Mike Ness, Social Distortion
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Det är med andra ord ett öppenhjärtigt gig som inte lämnar någon oberörd.

Jag inbillar mg visserligen att en oinvigd person i Social Distortions värld tycker hela uppenbarelsen ter sig smått rockklyschig. Well, det kan man skita i.

Det här är punkrock svår att värja sig mot och när Mike Ness, som för dagen mer än någonsin ser ut som en Wolverine-lookalike, stämmer upp i Johnny Cashs söndertolkade Ring of Fire är det kärlek i luften. Som sig bör.

Bandet som kom att förkroppsliga den punkvåg som sköljde över oss i mitten av nittiotalet visar dels var skåpet ska stå och, kanske främst, att det var just under den eran de var som bäst. Tyvärr.
Pennywise, som alltid värnat om gräsrötterna, får nuförtiden vänja sig vid att agera headline på festivalgig, något de förvaltar dåligt.

Men, i likhet med No Use for a Name, blixtrar det till och det i örhängen som Same Old Story och Perfect People och i kvällens mest väntade och oslagbara allsång Bro Hymn når bandet inte helt oväntat magiska höjder. Hade det inte varit för det faktum att var kommande akt hade antagligen körandet pågått fram tills Metaltown tog över Bananpiren.

Men det är lite för likriktat och onyanserat, ett faktum som enligt mig präglat bandets hela karriär. Dessutom kommer man inte ifrån att de alltid gör sig bäst i en klubblokal, det är den bistra sanningen. Tyvärr.

Daniel Holmgren & Alexander Hagman, Raised Fist
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Och det är klart, bandets katalog i allmänhet och senaste albumet i synnerhet är en låtskatt att ösa ur. Ur den synvinkeln är låtvalet mer än motiverat, jag hade dock sett att nytt material hade högre prio.

Dessa invändningar och att man bitvis tog onödigt lång tid på sig mellan låtarna till trots bjuder man plikttroget på en svårslagen hardcoreshow och ja, allt är som sig bör! Alle, sångaren som från och till upphäver tyngdlagen, berättade senare på efterfesten att nya skivan kommer att knäcka och att döma av de smakprov vi fick till livs är jag beredd att hålla med.

Alexander Hagman, Raised Fist
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Raised Fist – ett band att lita på.

Där förstnämnda inte på något sätt övertygar undertecknad är sistnämnda på andra sidan skalan. Med en mer nedtonad approach sätter de alla rockälskares hjärtan i brand och äger Red Stage mitt i sommarhettan. Det är öppenhjärtigt och dramtiskt helt enligt Bruce-mallen och när Old White Lincoln och The ’59 Sound avverkas ser jag två män med tatuerade, bara kroppar kramas rusigt under allsång ett par meter från mig.

Brian Fallon, The Gaslight Anthem
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Med ett sådant här villkorslöst mottagande från publiken borde det vara sångaren och gitarristen Brian Fallon som uttalar sig på löpsedlarna framöver: ”Jag älskar Sverige. Vi kommer tillbaka.”.

De är sannerligen välkomna.

Med ett sådant uttalande tidigt under spelningen står det klart det är långt mellan ord och handling. För det är, i mångt och mycket, sömnigt och inte så värst upphetsande. Det glimrar till när spår från Leche Con Carne och smått fantastiska Making Friends dammas av, det är framför allt i Invincible forna storhetstiden gör sig påmind.

Tony Sly, No Use for a Name
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

I övrigt är det, tyvärr, en transportsträcka till vad som komma skall på festivalen.

Emzy Rabiata, Vicious Irene
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Karlskogas The Durango Riots skiva Telemission la jag till slut åt sidan med ett krasst konstaterande att två låtar inte gör en skiva. De två låtarna, Dirty Needs och No Need for Satisfaction, som är klockrena dängor, brändes av tämligen kvickt på spelningen på West Coast Riot också, men även denna gång ekade det ganska tomt bakom. Två låtar gör ingen konsert heller.

Fredrik Andersson, Durango Riot
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Det var inte utan att jag undrade om australiensiska Parkway Drive hade klivit upp på scenen en dag för tidigt, för deras mix av hardcore och metal hade verkligen passat in även på Metaltown. Men West Coast Riot-publiken, och bandet, verkade tämligen nöjda med att de var just där de var. För det var ett helt sjukt ös, både på scenen och i publiken, där Parkway Drive till och med fick i gång circle piten bättre än Sick of it all. Respekt!

Jia O’Connor, Parkway Drive
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Klassiska skivor med ett klassiskt band. Som personifierade att åldras med värdighet på West Coast Riot. För Sick of it all, New York hardcores finest, levererade, från första stund.

Lou Koller, Sick of it All
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Man skulle kunna tro att de borde tackla av någon gång, efter att ha hålit på sedan tidernas begynnelse, typ. Men det gör inte Sick of it all. I stället ger de järnet. Och drar man av en dänga som Step down är det svårt att misslyckas. Backar man sedan upp sådana låtar med den intensitet Sick of it all visade upp, blir spelningen så fantastisk som den var i går.

Lou Koller fick dessutom med sig publiken på diverse upptåg, från circle pit, till allsång och till och med en wall of death, vilket får sägas vara ganska oväntat, men likafullt uppskattat.

Det var väldigt länge sedan jag såg Sick of it all, och jag ska ärligt talat säga att det var ganska längesedan jag ens lyssnade på dem. Frågan är varför. Tack för uppvaknandet, och en riktigt bra spelning.

Mike Muir, Suicidal Tendencies
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Och det är precis vad man får av Suicidal denna dag. Mike Muir är effektiv som publikdomptör och publiken är med på noterna. Ändå måste jag säga att det är mer duktigt än bra. Såväl trummisen som basisten får sin stund i strålkastarljuset (eller solskenet, välj själv) och det är minst sagt väldigt grymma musiker.

Men jag väntar mig mer i form av överkörning och käftsmäll och det får jag inte av Suicidal på West Coast Riot. Folk omkring mig var dock helpeppade efter spelningen, och det kanske säger en del om mina förväntningar.

Metaltown 2008
Bild: OSCAR BERGGREN / ROCKFOTO.NU

Personligen hoppades jag in i det sista att Propagandhi skulle bokas till årets upplaga av WCR. Tji fick jag, men inte har jag någon anledning att hänga läpp för det. Ur årets digra lineup har jag plockat ut ett par guldkorn. Håll till godo.

Social Distortion BLACK STAGE 21:45-23:00
Orange Countys stoltheter har svalt stoltheten och besöker, för första gången på tio år, skandinaviska breddgrader igen. Inte en sekund för sent. Mike Ness och manskap är ett av världens mest inflytelserika punkband och omåttligt populärt. Sedan starten 1979 och genom 1983 års Mommys Little Monster via mästerverket White Light, White Heat, White Trash från 1996 till senaste Sex, Love and Rock ’n’ Roll har de envist hållit fast vid sin bluesorienterade punkrock och har gjort det med den äran. Ett av de band som överhuvudtaget fick undertecknad att börja skriva om musik. Nu sluts cirkeln.

Face to Face CLOSE-UP 19:00-19:45
Big Choice. Så hette skivan som jag sålde av i ett svagt ögonblick någon gång på nittiotalet. Face to Face hette bandet och var, i min värld, en smärre dagslända men idag, med denna bokning som faktum, ångrar jag försäljningen bittert. Med facit i hand borde bandet ha åtnjutit lika stor framgång som likarna i Green Day om det inte vore för att bandet bröt upp när peaken stod runt hörnet. På avskedsturnén 2004 tog de med sig My Chemical Romance som förband. Nu gästar de West Coast Riot på en återföreningsvända och jag kommer att gasta med i Disconnected som om det inte fanns någon morgondag.

Sick of it All BLACK STAGE 17:00-17:45
Lou Koller och hans hardcorepluton i Sick of it All har passerat de tjugo som aktivt band och har inte en tanke på att lägga av. Jag personligen tilltalas inte helt av bandets hela katalog, men jag tänker inte för allt i världen missa tillfället att få höra valfri låt från klassiska Scratch the Surface live, framförallt allsångrusiga Step Down!

The Gaslight Anthem RED STAGE 14:15-14:55
Släppte förra årets bästa skiva. Levererade så till den milda graden på KB för några månader sedan att äldre män fick torka tårar ur ögonen. Om inte Frihamnens kastvindar blåser bort ljudet denna eftermiddag kan det bli en klassisk spelning. Se!

Andra band värda att se på West Coast Riot: äldremännen i Suicidal Tendencies, norrländska galningarna i Raised Fist, australiensiska doldisarna i The Living End och, givetvis, Pennywise.
(Jonas Appelqvist)

Metaltown har på förhand inte direkt däckat mig med bokningar i år. Men när jag till slut kollade efter på allvar finns det så det räcker och blir över även i år. Nedan följer några artister som jag önskar se på årets upplaga av festivalen.

Kongh CLOSE UP, fredag, 16:00 – 16:45
Även om jag inte var helt övertygad om storheten med Konghs senaste skapelse Shadows of the Shapeless, är de en av de större anledningarna till att jag ser fram emot årets upplaga av Metaltown. På scen brukar smålänningarna vara ännu mer suggestiva än de är på skiva och det bådar endast gott. Eftermiddagsljus omgivning till trots.

Municipal Waste CLOSE UP, fredag, 17:15 – 18:00
De senaste årens retrothrashvåg i allmänhet och Municipal Waste i synnerhet får anses tämligen ansvariga till de återkommande planerna på en thrash metal-festival modell mindre som alltid brukar komma upp när jag svingar en bägare tillsammans med en bekant med en fot i musikbranschen. Ändå har jag aldrig lyckats se Municipal Waste på scen, vilket nu givetvis ska åtgärdas. Utgår från att vi ses där, Samsa.

My Dying Bride BLACK STAGE, lördag, 17:30 – 18:30
Mästarna av brittiskt svårmod och melankoli må vara bokade på en aningen för stor scen för att jag ska vara helt nöjd med förutsättningarna, men bara förnimmelsen av senaste gången jag såg dem (Arvika 2004, shit är det verkligen så länge sedan!?) gör att det här är en spelning som jag verkligen ser fram emot. Dessutom har de en finfin, tämligen nysläppt, platta i ryggen.

Marilyn Manson BLACK STAGE, lördag, 22.45 – 00.00
Frågan om hur relevant Marilyn Manson egentligen är nu för tiden har gnagt lite i mig ända sedan Holy Wood (In the Shadow of the Valley of Death)-plattan rann ut i sanden för vad som känns som en herrans massa år sedan. Det har ändå flutit en hel del vatten under broarna sedan jag gick på gymnasiet och fullständigt dyrkade Antichrist Superstar. Men nedkomsten av The High End of Low har åtminstone fått mig att återigen börja snegla åt mannen i fråga igen, om än mest av nostalgiska skäl, och är det något Marilyn Manson brukar lyckas med är det att leverera en bra show.

Andra band värda att låna ett öra och öga till på Metaltown är: grindcorelegendarerna Napalm Death, miniräknarmanglande Meshuggah, retrogänget Bullet, thrash metal-veteranerna The Haunted på hemmaplan, stämningsfulla Opeth och atmosfäriska Cult of Luna.
(Tomas Lundström)

Ewa-Lotta Mattiasson
Bror Hammarström
Andreas Skoogh
Martin Olsson
Peter Ekebom

PK Musik kontaktar vinnarna och skickar biljetten.

På lördag skriver Tomas Lundström och Jonas Appelqvist vad man inte får missa om man besöker West Coast Riot och Metaltown.

I ett samarbete mellan dagensskiva.com och PK Musik lottar vi ut biljetter till festivalen. Allt du behöver göra är att skicka ett mail med namn och adress till tavling@pkmusik.se senast den 19 juni.

Dessutom kommer även Gogol Bordello, No Use For A Name, The Gaslight Anthem, The Aggrolites, The Knockouts och Vicious Irene till Frihamnen i Göteborg den 25 juni.

Social Distortion, Sick Of It All, Raised Fist, The Bouncing Souls, The Living End och Parkway Drive är de första sex artisterna.

Festivalen anordnas i Frihamnen i Göteborg den 25 juni.