Marilyn Manson var i bra form på Metaltown.
Foto: David Johansson, Rockfoto.nu

Tecknen har faktiskt funnits där ett tag redan. Marilyn Manson har återförenats med Twiggy Ramirez och släppt en platta som för tankarna bak mot åren efter Antichrist Superstar. Men att Marilyn Manson skulle stå för en sådan retrokonsert som den på Metaltown var nog ändå att hoppas för mycket.

Stod inför spelningen och samspråkade med Jonn Jeppsson från tidningen Close Up, och vi konstaterade båda två även då att tecknen fanns där. ”Hoppas han kör några andra covers än de senaste han har släppt” tyckte jag och droppade Sweet Dreams som ett trevligt val, medan Jonn kontrade med Rock ‘n’ Roll Nigger. Sen skrattade vi till lite båda två, eftersom det kändes tämligen otänkbart.

Döm då om min förvåning när båda ovan nämnda låtar bränns av – i rad!

Inte ens när mannen, för det är ändå frågan om en väldigt central figur i bandet Marilyn Manson, brände av Irresponsible Hate Anthem efter inledningen med Four Rusted Horses och Pretty as a Swastika kunde jag ana något sådant. Snarare gick tankarna att det nog var en inledning som skulle eskalera i en hitkavalkad mot slutet.

Nu blev det ju visserligen just en sådan, men knappast den väntade.

Men får jag The Dope Show, Great Big White World, Rock is Dead, The Love Song och en maffig avslutning med The Beautiful People är jag mer än nöjd. Och då kan jag stå där och vilja höra Cake and Sodomy, 1996 eller Tourniquet hur mycket jag vill.

Det var även enormt kul att se Manson leverera en sådan välregisserad show om han ändå gjorde. Inget som var för mycket, men ändå precis så utagerande som jag vill att Marilyn Manson ska vara. En väldigt bra rockshow.

Ett annat resonemang som jag och Jeppsson hann nudda vid, men aldrig bena ut, är huruvida dagens ungdomar som lär känna Marilyn Manson reagerar. Om det är på samma sätt som åtminstone jag gjorde när jag började lyssna på honom i samband med Antichrist Superstar och gick på gymnasiet. Och hur ser de på det gamla materialet med hans nya i färskt minne? Gårdagens spelning gav kanske en fingervisning.

Mikael Åkerfeldt i Opeth.
Foto: David Johansson, Rockfoto.nu

Var det ens någon som tvivlade på att Opeth skulle göra en rent instrumentellt klockren spelning? Knappast. Och när det kommer till att traktera sina instrument finns inte mycket övrigt att önska av Stockholmskvintetten. För mig nye trummisen i livesammanhang Martin Axenrot är sedvanligt grym och Mikael Åkerfeldt är fortfarande en av mina favoritgrowlare när han lägger den sidan till.

Det var några år sedan jag såg Opeth på scen senast. Jag har inte varit särdeles förtjust i deras senaste alster och Watershed (eller Watershit, som Mikael Åkerfeldt, som vanligt väldigt laid back och småskojig i sina mellansnack, kallade den) har inte fått många varv i stereon.

Därför blev det tämligen klart varför jag en gång gillade Opeth och varför jag inte gillar det jag har sett av Opeth de senaste gångerna. På Metaltown var fokus på bandets senare skivor, givetvis, och det blir lite för mycket instrumenthantering och för lite kraft, i brist på andra ord. När bandet röjer är det stundtals direkt skitbra, men lika ointresserad blir jag när de svävar ut. Vilket känns som en motsägelse, då Opeths storhet alltid har bestått i att kombinera hårt och mjukt, och att ta sig däremellan på de mest kluriga vägar.

I ren naivitet stod jag kvar genom hela spelningen i hopp om att få höra April Ethereal från briljanta My Arms, Your Hearse. Men icke. Tyvärr, Opeth, vi går inte riktigt hand i hand längre.

Aaron Stainthorpe i My Dying Bride.
Foto: Aron Hvass, Rockfoto.nu

It’s a lovely, sunny day today… But we’re here to change that.

Aaron Stainthorpe förnekar sig inte, och inte My Dying Bride heller för den delen. De svårmodiga britterna framstod nog som ett av Metaltowns mer udda inslag för den gemene besökaren, men att döma av publiken var inte My Dying Bride kidsens band, utan det äldre gardets.

Senast jag såg My Dying Bride var på Arvika för några år sedan, på kvällen i Apollotältet på sin gamla placering bredvid Vintergatan. Då var det magnifikt, och det var inte utan att jag hade mina onda aningar om hur det skulle fungera på en stekhet asfaltsplan i Frihamnen i Göteborg.

Alldeles utmärkt visade det sig.

För My Dying Bride verkade måttligt brydda om den strålande solen och hävde ur sig sin melankoli som om inget hade hänt. Precis som det ska vara. Låtlistan grundades till största del på senaste plattan For Lies I Sire, men bjöd även på godbitar som den monumentala She is the Dark och The Cry of Mankind. Samt Turn Loose the Swans, en följd av att man numera åter igen har en violinist i sättningen.

Aaron Stainthorpe var som vanligt en fantastisk personlighet på scen, småbisarrt sminkad och med en inlevelse som gjorde att man ett tag trodde att karl’n bröt ihop rent fysiskt. Dessutom visade han hur väl han fortfarande bemästrar såväl ren sång som hesa skrik och brölsång utan problem.

En riktig höjdpunkt, solskenet till trots.

Peter Dolving hade odlat skägg.
Foto: David Scherman, Rockfoto.nu

Att jag skulle stå i den tryckande hettan framför scenen på Metaltown och få gåshud trodde jag banne mig inte. Men när The Haunted drar igång The Premonition och följer upp med The Flood, precis som de öppnar The Dead Eye-plattan, då händer det.

Att det skulle hända på The Haunted var i och för sig ingen skräll. När Peter Dolving, som lagt sig till med ett fett skägg och ser smått galen ut stundtals (på ett bra sätt), röjer under ytterligare en skitfet låt slår det mig att yttre omständigheter spelar liten eller ingen roll för The Haunted. Jag har sett bandet inomhus, utomhus, på klubbgig, på festival, sent på natten när de gjorde sin första spelning på ett år och nu en stekhet eftermiddag i Göteborg. Oavsett vilket levererar de.

Tre kvart hade The Haunted fått till förfogande på Metaltown och det var 45 välutnyttjade minuter. Visst, jag kan ha saknat några spår och de hade kanske kunnat spela längre, men faktum kvarstår: det var 45 skitbra minuter. Dolving var på bra humör verkade det som, och spexade med publiken ett gäng gånger, en publik som gärna lät sig spexas med.

Klassiska thrash metal-spår radades upp och för egen del tycker jag nog Dark Intentions/Bury Your Dead och The Drowning satt allra, allra bäst. Men det gick inte hitta något dåligt med spelningen.

Municipal Waste gav järnet.
Foto: David Johansson, Rockfoto.nu

This song is about drinking alcohol!

Så öppnas Municipal Wastes konsert på Close Up-scenen och ingen är förvånad det minsta. Beerbong-plutonen är kända för att vara en frisk fläkt och det är ingen slump att amerikanerna gett ut en platta med namnet The Art of Partying.

Samtidigt som det hela tiden finns en glimt i varje ögonvrå (med tanke på förra årets valresultat i hemlandet byttes till exempel titeln I wanna kill the president ut till I wanna chill with the president…) när bandet hasplar ur sig sin retro-thrash metal, går det inte att anmärka på att de inte kan backa upp imagen med bra musik. Piggt, rakt och stenhårt. In your face thrash metal. Bra grejer.

Lämnade ändå konserten för att jag hade planer på att se Meshuggah på stora scenen, men den tryckande värmen i kombination med att bandet kändes lite avslaget och att jag får en ny chans att se dem relativt snart, gjorde att jag inte blev långvarig alls. Senare rapporter gjorde gällande att de brände av Future Breed Machine till slut. Själv hade jag velat höra Combustion.

Mark ”Barney” Greenway och Shane Embury i Napalm Death.
Foto: David Johansson, Rockfoto.nu

Det är i sanning en fröjd att beskåda grindcorelegendarerna i Napalm Death på scen. Oförtrutet manglar de på och sångaren Mark ”Barney” Greenway är minst lika underhållande att se på som han är brittiskt artig i sina mellansnack.

Möjligen spelade de på en lite för stor scen för sitt eget bästa, men de redde ändå ut det tycker jag. ”Barney” för sig på scen och Mitch Harris gastkramande skrik som dyker upp hör och där låter förvånansvärt piggt.

Under de 25 minuterna jag hann med innan jag knallade över till Kongh-spelningen hanns det med flertalet klassiska låtar, men det var när de drog av Life and Limb från nya plattan Time Waits for No Slave som kom på mig själv att känna den plattan har fått lite för lite tid i stereon. För som sagt, de håller än, Napalm Death.

Tre låtar hann den småländska trion med under de 40 minuterna, Unholy Water och Voice from the Below från nya Shadows of the Shapeless, samt Zihuatanejo från debuten Counting Heartbeats.

Och framförandet var klanderfritt måste jag säga. På scen blir Kongh ännu mer krypande tunga än de är på skiva och framför allt lät de två nya låtarna bra med ett vettigt trumljud, vilket inte skivan har begåvats med.

Just Tomas Salonens trumspel är en sak som verkligen lyfter bandet live. Han spelar ut mycket mer än han gör på skiva, förståeligt med tanke på att låtarna sätter sig bättre och bättre ju mer de spelar dem, samtidigt som Konghs musik ger utrymme för en synkop eller tre extra. Detaljer som lyfter en konsert.

En liten parentes från konserten:
– Vi hade gärna spelat tio, tolv låtar, men det har vi inte riktigt tid med. Därför är detta vår sista låt, påannonserade David Johansson Zihuatanejo och fick ett kvicktänkt svar från publiken direkt:
– Spela snabbare då.

Underhållande.

Metaltown 2008
Bild: OSCAR BERGGREN / ROCKFOTO.NU

Personligen hoppades jag in i det sista att Propagandhi skulle bokas till årets upplaga av WCR. Tji fick jag, men inte har jag någon anledning att hänga läpp för det. Ur årets digra lineup har jag plockat ut ett par guldkorn. Håll till godo.

Social Distortion BLACK STAGE 21:45-23:00
Orange Countys stoltheter har svalt stoltheten och besöker, för första gången på tio år, skandinaviska breddgrader igen. Inte en sekund för sent. Mike Ness och manskap är ett av världens mest inflytelserika punkband och omåttligt populärt. Sedan starten 1979 och genom 1983 års Mommys Little Monster via mästerverket White Light, White Heat, White Trash från 1996 till senaste Sex, Love and Rock ’n’ Roll har de envist hållit fast vid sin bluesorienterade punkrock och har gjort det med den äran. Ett av de band som överhuvudtaget fick undertecknad att börja skriva om musik. Nu sluts cirkeln.

Face to Face CLOSE-UP 19:00-19:45
Big Choice. Så hette skivan som jag sålde av i ett svagt ögonblick någon gång på nittiotalet. Face to Face hette bandet och var, i min värld, en smärre dagslända men idag, med denna bokning som faktum, ångrar jag försäljningen bittert. Med facit i hand borde bandet ha åtnjutit lika stor framgång som likarna i Green Day om det inte vore för att bandet bröt upp när peaken stod runt hörnet. På avskedsturnén 2004 tog de med sig My Chemical Romance som förband. Nu gästar de West Coast Riot på en återföreningsvända och jag kommer att gasta med i Disconnected som om det inte fanns någon morgondag.

Sick of it All BLACK STAGE 17:00-17:45
Lou Koller och hans hardcorepluton i Sick of it All har passerat de tjugo som aktivt band och har inte en tanke på att lägga av. Jag personligen tilltalas inte helt av bandets hela katalog, men jag tänker inte för allt i världen missa tillfället att få höra valfri låt från klassiska Scratch the Surface live, framförallt allsångrusiga Step Down!

The Gaslight Anthem RED STAGE 14:15-14:55
Släppte förra årets bästa skiva. Levererade så till den milda graden på KB för några månader sedan att äldre män fick torka tårar ur ögonen. Om inte Frihamnens kastvindar blåser bort ljudet denna eftermiddag kan det bli en klassisk spelning. Se!

Andra band värda att se på West Coast Riot: äldremännen i Suicidal Tendencies, norrländska galningarna i Raised Fist, australiensiska doldisarna i The Living End och, givetvis, Pennywise.
(Jonas Appelqvist)

Metaltown har på förhand inte direkt däckat mig med bokningar i år. Men när jag till slut kollade efter på allvar finns det så det räcker och blir över även i år. Nedan följer några artister som jag önskar se på årets upplaga av festivalen.

Kongh CLOSE UP, fredag, 16:00 – 16:45
Även om jag inte var helt övertygad om storheten med Konghs senaste skapelse Shadows of the Shapeless, är de en av de större anledningarna till att jag ser fram emot årets upplaga av Metaltown. På scen brukar smålänningarna vara ännu mer suggestiva än de är på skiva och det bådar endast gott. Eftermiddagsljus omgivning till trots.

Municipal Waste CLOSE UP, fredag, 17:15 – 18:00
De senaste årens retrothrashvåg i allmänhet och Municipal Waste i synnerhet får anses tämligen ansvariga till de återkommande planerna på en thrash metal-festival modell mindre som alltid brukar komma upp när jag svingar en bägare tillsammans med en bekant med en fot i musikbranschen. Ändå har jag aldrig lyckats se Municipal Waste på scen, vilket nu givetvis ska åtgärdas. Utgår från att vi ses där, Samsa.

My Dying Bride BLACK STAGE, lördag, 17:30 – 18:30
Mästarna av brittiskt svårmod och melankoli må vara bokade på en aningen för stor scen för att jag ska vara helt nöjd med förutsättningarna, men bara förnimmelsen av senaste gången jag såg dem (Arvika 2004, shit är det verkligen så länge sedan!?) gör att det här är en spelning som jag verkligen ser fram emot. Dessutom har de en finfin, tämligen nysläppt, platta i ryggen.

Marilyn Manson BLACK STAGE, lördag, 22.45 – 00.00
Frågan om hur relevant Marilyn Manson egentligen är nu för tiden har gnagt lite i mig ända sedan Holy Wood (In the Shadow of the Valley of Death)-plattan rann ut i sanden för vad som känns som en herrans massa år sedan. Det har ändå flutit en hel del vatten under broarna sedan jag gick på gymnasiet och fullständigt dyrkade Antichrist Superstar. Men nedkomsten av The High End of Low har åtminstone fått mig att återigen börja snegla åt mannen i fråga igen, om än mest av nostalgiska skäl, och är det något Marilyn Manson brukar lyckas med är det att leverera en bra show.

Andra band värda att låna ett öra och öga till på Metaltown är: grindcorelegendarerna Napalm Death, miniräknarmanglande Meshuggah, retrogänget Bullet, thrash metal-veteranerna The Haunted på hemmaplan, stämningsfulla Opeth och atmosfäriska Cult of Luna.
(Tomas Lundström)

Dessutom har Illfigure och Sterbhaus handplockats av tidningen Close Up för att spela på festivalen. Även i år bjuder man också på freakshow med kollektivet bakom The Brothers Grim Sideshow och deras nya föreställing Hellzapoppin.

Metaltown äger rum den 26 och 27 juni i Göteborg.

Sedan tidigare är bland andra Slipknot och Marilyn Manson bokade.

Sedan tidigare har man gått ut med att bland andra Marilyn Manson, Napalm Death, Municipal Waste och uppemot 20 ytterligare band kommer att spela på festivalen. För en komplett förteckning över line-upen, se Metaltowns hemsida.

Förhoppningsvis blir det ett rejält spektakel och rejält med material från plattorna fram till Holy Wood. Och inga mer sentida covers heller.

Sedan tidigare har Metaltown presenterat bland andra Municipal Waste, Trivium och Children of Bodom till årets festival.