Recension
- Gustaf Kjellvander proudly presents The Fine Arts Showcase & The Electric Pavilion (CD) The Fine Arts Showcase
- 2004
- Startracks
Mellan vaggan och vårdboendet
Lyssna
Externa länkar
- Startracks.se
- Skivbolagets hemsida.
Det första jag slås av är hur buller, missljud, falska pianotoner och skrik kan vara så vackert. Hur det kan beröra hjärtat som en mjuk hand, och hur det samtidigt ger en riktig tryckare i solar plexus.
För Gustaf Kjellvander har gjort en skiva med möjligheter till odödlighet. Ja, eller så håller den tills den nöts ut.
Jag lyssnade säkert tio gånger innan det lossnade. Så plötsligt när fjärde spåret ”Turncoat” dundrar i mina hörlurar förstår jag. Förstår hur slammer och avgrundsvrål kan bli vackert. Det blir det för att Kjellvander lyckas göra poetisk slammerrock om det människor känner, är rädda för och längtar efter.
För visst är hela skivan en enda lång längtan tillbaka. Tillbaka till barndomen, tonåren eller någon annan period i livet. Men den är också en nostalgisk längtan bort. Bort eller framåt till något annat. Där bojorna lossnat och värmen är lite varmare.
Med en fullt utblommad 30-årskris kunde inte The Fine Arts Showcase kommit lägligare. Nostalgin för det som varit och rädslan för det som kommer blir ett med det vackra bullret.
En lista på referenser skulle kunna göras lång. Men Gustaf Kjellvander och hans kamrater låter som om Bruce Springsteen, Sonic Youth, J Mascis och kanske Lou Reed samlats för att koka ihop något.
Och det blir smått fantastiskt. Inte nyskapande, men lekfullt och skränigt. Inte alltid perfekt, men vackert och romantiskt.
Så, där. Mitt i livet lyssnar jag på ”There is a Hurricane”, och funderar på vad som varit och vad som väntar. Inte politiskt utan mänskligt. Tonårspoesi är så befriande pretentiös.
Jag borde sätta 10. Men vågar inte. Jag borde säga att detta redan nu är en klassiker. Men vågar inte. Det hör nog till åldersnojan. Fegheten alltså. Då är det skönt att sjunka undan i lite amerikaniserat gitarrslammer. Tack Gustaf.
Publicerad: 2004-06-16 00:00 / Uppdaterad: 2004-06-16 00:00
21 kommentarer
ledsna män och deras gitarrer. blä.
#
hellre det än vältränade pojkar och deras pengahunger
#
den här skivan ska jag nog även fortsättningsvis dissa ohörd.
#
åååh helt korrekt betyg!! fan underbar skiva
#
kom igen Peter jag tycker du borde dra till med tian!! det är fan på tiden…
håller med om Turncoat….åh.
#
knugen skuk.
#
jäklar vad jag svärt, låter inte bra.
#
svär
#
svurit…
; )
#
Shit! Årets svenska platta! Upptäck!
#
störde mig enormt på den bullriga brusiga produktionen först men nu efter 10-15 genomlyssningar passar den perfekt…
#
Hmm det är något med Kjellvanders frasering som skriker Robert Pollard på den här plattan.
#
Är ni nöjda nu, alla som tjatat?
#
Jag är nöjd och jag har tjatat. MEN VAR ÄR SONIC NURSE? Kan jag ju fortsätta med.
#
För övrigt en underbar recension. En blandning av Springsteen och Sonic Youth torde bli.. bäst.
#
http://www.revolver.nu/albumframeset.php?article_id=1005
#
gustaf spelar akustiskt i vinterviken, sthlm i sommar. kolla http://www.ljummen.com
#
Vad är snittet på dagensskiva? 8.32 eller nåt.
Löjligt att sätta så höga betyg. Trovärdigheten är på botten. Allt nytt är inte bra…..
#
gustaf är faktiskt inte alls ledsen, och dessutom är skivan skitbra. word up.
#
[...] borde få ett erkännande på ett bredare plan och det finns underlag för det. Redan på debuten The Fine Arts Showcase and the Electric Pavilion lades grunden, på påföljande Radiola föll allt på plats och låter kommande fullängdaren [...]
#
En av de bästa Svenska albumen någonsin, mer underskattat än såhär kan det nästan inte bli.
#
Kommentera eller pinga (trackback).