Recension
- Wildwood Flower (CD) June Carter Cash
- 2003
- Dualtone/Playground
Ett testamente
Lyssna
Externa länkar
- June tribute
- Hyllning till June på Johnnys hemsida. Innehåller såväl matnyttig info som tårdrypande ord.
- CMT.com
- Junes dödsruna.
Det finns så många ställen att börja på att det är bara att välja och vraka.
Man kan börja med att gå hela vägen tillbaka till 1926.
Virginia, den legendariska The Carter Family, pionjärer inom bluegrass och antikvariecountry. Absolut inte först, långt ifrån störst, men vad man gjorde var att inkorporera sitt eget sound i de gamla traditionella visorna som tandlösa rödnackar spelade kring lägereldar och uppe på trädgrenar och svägerskan Maybelle knäppte på guran på ett sätt att man började prata om Carter-stilen, ”Carter picking”.
Det var även Maybelle som blev mamma till June Carter och om man vill kan man börja där, år 1929.
Eller så kan man ta ett jättekliv till 1963 och ”Ring of Fire” som hon skrev tillsammans med Merle Kilgore och Johnny sjöng in den och enligt myten var det Johnny som var inspirationen för June att skriva låten, men å andra sidan säger andra myter att den bara handlar om rännskita. Jag vet inte.
Men för min del kan hela universums tidsaxel lika gärna kortas ner till tre minuter och tolv sekunder.
Tre minuter och tolv sekunder någon gång i 1968 på Folsom Prison i Represa, Kalifornien.
”Jackson”.
Det är Billy Edd Wheelers ”Jackson” och det är June och Johnny Cash som brottas i de dialogliknande raderna, men det är inget snack om vem som går segrande ur den vokala bataljen. Det råder inga tvivel om vem som fyller fångarnas bröstkorgar med bensin eller vems stämma som agerar blåslampa.
Det är en röst från den djupaste södern, en dialekt grötigare än Lützendimma.
Det är en röst som skrubbar själar över rivjärn.
Det får Dolly Parton att låta som Sporty Spice.
I maj tystnade Nashville med June Carter och hur det gick sedan vet alla. Sommaren försvann bakom nattsvarta moln och sedan gick Johnny bort och jag antar att de just i detta nu, med Sankte Per bakom orgeln, river av låtar som ”Where Were You When They Crucified my Lord?”, ”Peace in the Valley” och ”Greystone Chapel”.
Men innan det skedde hann hon spela in den här skivan. Och Johnny var med. Johnny, som vid flertalet tillfällen kallat henne den mest förbisedda artisten inom countrymusiken.
Och det finns så mycket som pekar på att hon visste vad som komma skulle: hela nio av plattans tretton spår består av återinspelningar av de gamla klassiker hennes familj blev kända för, som ett sätt att för alltid rista in sin plats på countrymusikens släktträd.
För att ytterligare understryka detta såg man till att i en kreativt eruption spela in fjorton låtar under två hektiska dagar i hennes barndomshem, samma plats där hon och syrran tidigare agerat korsångerskor åt familjeorkestern.
För det här är en familjeaffär: dotter, barnbarn, kusiner, make, hela släkten är i princip samlad. Producent? John Carter Cash: son.
Det är helt uppenbarligen ett testamente.
Och det är en cirkel som sluts lika perfekt som ett lasso.
Johnny är med nästan hela skivan genom, antingen i bakgrunden eller i duetter och det är rätt svårt att inte le lite fånigt när den läderknarrige surkarten får kuttra muntert i feelgood-dängor som ”Keep on the Sunny Side” (för övrigt The Carter Familys signaturmelodi).
Men det är också ett slags avsked. ”Will You Miss Me When I'm Gone?” sjunger hon för honom i duetten med samma namn och då är det ingen idé att försöka upprätthålla någon form av mask eller attityd, för det här är, för att parafrasera någon annan, stoff som rör vuxna karlar till, jag vet inte, tårar?
Jo.
Så är det.
Men på det stora hela är det en varm historia, en slags bitterljuv återblick på en karriär och ett liv (man har klippt in korta sekvenser från bland annat Junes framträdanden i radio) och om man ska gå ut, så ska man gå ut med flaggan i topp och en häst i solnedgången.
June Carter Cash hann aldrig fylla 74 år.
Det här är hennes historia.
Lyssna och lär.
Publicerad: 2003-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2007-11-13 18:25
12 kommentarer
Bra recension.
#
skriv för fan inte först.
#
Får ju nästan dåligt samvete om man inte köper den, typ som att spilla en drink på damen i sällskap med the man in black.
#
man kan bara gråta.
#
usch nu blev jag tårmild! dags att gå in på ginza!
#
Gör hemläxan!
från allmusic.com:
The Carter Family's
instrumental backup, like their vocals, was unique. On her Gibson L-5 guitar,Maybelle played a bass-strings lead (the guitar being tuned down from the standard pitch) that is the mainstay of bluegrass guitarists to the present. Sara accompanied her on the autoharp or on a second guitar, while A.P. devoted his talent to singing in a haunting though idiosyncratic bass or baritone.
#
Jag svär mig fri från all skuld och skyller istället på ett mansdominerat och patriarkalt samhälle som fick mig att blunda för sanningen och tro att det var A.P. som var gitarristen. Dumma samhälle.
#
Den gode Ahlströms svar på nu-djäklar-satte-jag-dit-honom-Messerschmidt är fenomenal, nästan i klass med recensionen som gav upphov och därmed, icke att förglömma!, utgjorde föremål för saken i frågan! =)
#
…vad betyder ”rännskita”?
#
rännskita är väl = rinnande bajs = diare´´
#
Fint omslag, påminner om de färgglada figurerna inom hinduismen (Brahma, Shiva, Vishnu och gänget :)…Bra skrivet också!
#
finn res. jag fälde en tår
#
Kommentera eller pinga (trackback).