Att ett band som svänger så här bra är mer eller mindre okända på hemmaplan är skamligt. De gjorde en fantastisk debut med ”Gala Galore” våren 2000. Följde upp den med en kanonspelning på Hultsfredsfestivalen. Dessutom hann de släppa EP:n ”Shake What You Have Got!” samma år. Sedan dess har det varit tämligen knäpptyst om The Royal Beat Conspiracy här i Sverige.

De har istället spenderat tiden på turnéer genom Europa, exprimenterat med nya låtar och formerat nya delar av bandet. När Bad Afro:s samling ”Pushing Scandinavian Rock to the Man! vol. 2″ nådde min CD-spelare 2001 hade bandet med de oerhört svängiga låtarna ”Here Come the Girls” och ”Had to Be a Woman” – och jag började hoppas på en ny fullängdare.

Nu har den kommit. ”Dig It!” heter skapelsen. Den är kortare och mer direkt än ”Gala Galore”. Elva låtar – varav ett bonusspår – på mindre än fyrtio minuter. Återigen har Torsten Larsson (Stonefunkers, The Soundtrack of Our Lives m. fl.) producerat.

The Royal Beat Conspiracy svänger fortfarande. Blandningen av soul, rock'n'roll och garage är fortfarande väldigt vital. L-P Anderson och hans kollegor plockar hejdlöst russinen ur femtio-, sextio- och sjuttiotalens svängigaste musikkakor.

”Dig It!” har dock inte alls den bredd ”Gala Galore” hade. Där blandades soul, mexrock, surf och disco ganska vilt. Den här gången låter bandet mycket mer fokuserat – på gott och ont.

Det låter sextio- och sjuttiotal om ”Dig It!”. Blåset har ersatts av veritabla orgelorgier – signerade Michael Stintzing – som kryddar soulrocken med psykedelika på ett skönt sätt. Det låter både porrigt och deckaraktigt dekadent och skulle passa utmärkt som ledmotiv till såväl ”Kojak” som Ralph Bakshis animerade ”Fritz the Cat” och Walter Hills ”The Warriors”.

Inledande ”Can You Dig It” sätter nivån direkt. Här kommer ett groove och en orgel som gör att jag funderar på att odla mustasch, köpa skinnkavaj och söka till New York-polisens coolare enheter. Att sedan ett surf-solo från Tord Komsell dyker upp mitt i låten känns som en bonus. Andraspåret ”Try Me” är en sensationell temperaturhöjare. Vid sidan av Moneybrothers ”Thunder in My Heart” är detta det starkaste uppåttjack jag kommer ta i år. Gitarr, bas och orgel ligger och delar slingor, tempot är högt och drivet är omöjligt att motstå. Har spelat låten sönder och samman sedan jag fick den på årets upplaga av Bad Afros ”Pushing Scandinavian Rock to the Man!” – och den växer fortfarande!

Efter bara två låtar är jag uppe på golvet. Soulstänkaren ”Good All Over” kommer som trea, med handklapp, tjoande och förstås en knasigt skön orgel. Svänger som tusan, men det hade inte skadat med en ordentlig blåssektion i refrängen. I ”Let Me Into Your Life” är melodin rakare och i solot återupprättar bandet tvärflöjten. Galet bra.

Det svänger. Och det fortsätter så. ”Come Along with Me” och ”Soulshake” får höften att skaka och pekfingret att höjas mot taket. ”(No No No) I Can't Take It Anymore” har en tung hammond i botten. ”Super Sweet” är som gjord att försätta en klubbpublik i extas.

Men bandet bjuder även på mer nedtonade ögonblick. Lugna ”By Your Side” är en ganska suggestivt flummig sak som halvvägs in i skivan skapar ett nödvändigt avbrott. Avslutande bossanovan i ”St Michaels Theme” går också den i ett lugnare tempo och här briljerar Tord Komsell med perfekt sparsmakade detaljer på gitarren.

Det kryllar av andra små detaljer som lyfter låtarna på ”Dig It!”. Olika orgelljud. Surfgitarrer. Handklapp. Tunga basgångar. Tonartsbyten. Säkerligen kan många soulpuritaner höra en eller ett par stölder här och där, men svänget det här bandet presterar ursäktar allt. Hade bara The Royal Beat Conspiracy varit mer generösa med blåset hade den här skivan varit oöverträffad i år.

Men nog nu. Det här är inte en skiva som bör analyseras. Den ska avnjutas och inspirera till galenskap.

The Royal Beat Conspiracy heter bandet. ”Dig It!” heter skivan. Spring iväg och köp den.

Nu.