Det är första gången jag får en skiva i min hand från Background Beat, en underetikett till Startracks. Till min glädje är den dessutom bra. Leiah är bandet som ursprungligen kommer från Gävle, en elektrifierad kvartett med en lång hardcorehistoria, och en egen historia på tre album. Tydligen blir fan religiös när han blir gammal. Leiah är inte hardcore längre. Nu är det emo som gäller, i varje fall enligt deras bolag. Inte hoppa och skrika. Näe, nu gäller det att sitta på café i Stockholm och se seriös ut. Musik för människor som inte lämnat tonåren mer än på passet, ID-kortet eller körkortet.

Precis en sådan person är jag trots att tonåren ligger lång tillbaka nu. Det är väl därför jag fastnar för Leiah. Nästan långsamt malande och ibland lite monotont, men alltid med en känsla för melodi och harmoni. Visst märks ursprunget i den lite tuffare hardcoren, men det förefaller vara en rad andra inspirationskällor som gäller för David, Joakim, Gunnar och Anders nu. Ibland dånar det ut Fireside i mina högtalare. Då och då anar jag nästan U2:s rockigare sidor och ibland tar mig de malande och slamrande gitarrerna tillbaks till en tid då exempelvis Popsicle kunde slamra som bara Popsicle kunde. Ibland märks också släktskapen med den lite snabbare metallen.

På det hela taget är det emotionellt. Stark på något sätt. David Lehnbergs röst är precis lagom svag och ansträngd för att låta bra och körslingorna ligger inte långt efter dem som Kent på senare tid haft orgier i. Det är välproducerat och välljudande, vilket inte är så konstigt med Pelle Gunnersfeldt och Johan Gustavsson bakom rattar och spakar.

Inga hits direkt på en skiva där låtarna av ett hardcoreband skulle kallas för rockopera. Men första låten ”Tiglo” är en publikfriare med kraft och lite sväng. Nästan amerikanskt pampig i sina partier med bara gitarr. ”Duplo” är en tryckare som får vilket dansgolv med fjortonåringar som helst att börja dansa tryckare. I varje fall innan de experimentella elektroljuden tar över.

Utan tvekan en skiva som borde få Leiah att nå nya höjder. Det förtjänar bandet. Tyvärr är det väl inte den här typen av musik som spelas just nu. Introvert, ibland lågmäld och elektroniskt rymdfull musik är väl inte fokus för musikbranschen. Det är fortfarande lite för mycket midjekorta skinnjackor och motorcycklar. Men en tid kommer då fler och fler ska inse att rock kan vara emotionell och svag i sin pampighet. Som Leiah ungefär.