Gästrecension
- Mellon Collie and the Infinite Sadness (CD) The Smashing Pumpkins
- 1995
- Virgin
Skivan i mitt liv
Lyssna
Externa länkar
- Smashing Pumpkins
- Den officiella sajten finns fortfarande kvar.
När Billy Corgan efter storsuccén ”Siamese Dream” sade att nästa album skulle bli ett dubbelalbum kunde man nästan skaka på huvudet och tycka att han var galen. Det var det också många som gjorde. Albumet skulle bli det sista där Smashing Pumpkins gjorde gitarr-rock och Corgan tänkte avsluta den delen av gruppens karriär på ett storslaget sätt. Han lyckades.
Första gången jag kom i kontakt med Smashing Pumpkins var i oktober 1995 när jag såg videon till ”Bullet with Butterfly Wings”. Jag gillade låten skarpt, trots att jag på den tiden huvudsakligen var förtjust i eurodance och dylikt skräp, om än på väg ifrån sådana dumheter. Folket som såg videon tillsammans med mig skämtade om Corgans nasala röst. Själv satt jag tyst och njöt. (Jag var dessutom imponerad av att både gitarristen och basisten i ett så stort rockband var tjejer. Två år senare fick jag reda på att gitarristen hette James.)
Åren gick och så småningom köpte jag ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” våren 1998, enbart på grund av denna låt. Jag åkte hem för att lyssna. Jag häpnade.
Att höra ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” är som att lyssna på en lång och storslagen symfoni. Jag förundrades över att samtliga låtar var så bra och att så många olika sorters musik kunde samsas på en skiva av ett och samma band. Lugna visor och symfoniska verk återfanns bredvid rå bullrig rock och drömlik gitarrpop. Större delen av skivan har en välgjord, tjock produktion med många lager som är den största orsaken till att musiken för tankarna till en symfoni. På ”Tonight, Tonight”, som blev en av skivans största hits, används dessutom en livs levande symfoniorkester.
I texterna på ”Mellon Collie” finns en mystik och ett bildspråk vars like jag ej har skådat någon annanstans i musikvärlden. Oavsett om det rör sig om kärlek, klagan, raseri, bissariteter, sorg eller glädje så känns det som att bläddra i en sagobok när man öppnar texthäftet. En sagobok som egentligen inte handlar om något annat än Billy Corgans liv, men beskrivet i storslagna och vackra ord. Pretentiöst? Javisst. Men många föredrar det framför trist vardagspoesi.
Även om Corgan givetvis är förgrundsfigur i gruppen får inte resten av bandet glömmas bort. Corgan personifierade bandet, men utan de andra skulle det inte ha varit samma sak. Det märker man inte minst nu när hans nya band Zwan börjat röra på sig. Corgan gör inte allt. De andra påverkar. James Iha bidrar med en hel del gitarrslingor som är viktiga för bandets sound, och utöver det låtskriveri på två låtar. Herr Iha figurerar ju förresten ofta i Sverige nuförtiden. Ni kanske läste att han och låtskrivarkompisen Niklas Frisk blev rånade utanför en krog i Stockholm. Dessutom så dyker han upp som saxofonist på The Sounds debutskiva. Även basisten D'Arcy drar sitt strå till stacken. Trumslagaren Jimmy Chamberlin, vars spel nådde sin kulmen på ”Mellon Collie”, bidrar med sin jazzbakgrund till rytmer som ofta är väldigt viktiga för att bandet ska få sin speciella personlighet. Smashing Pumpkins låter inte som vilken alternativrock som helst, och inte bara på grund av Corgans röst.
I och med pianoklinket i inledningen av denna mastodontskiva dras jag in i en sagovärld som är både underbar och kaotisk, och jag tar inte farväl av den förrän skivans sista pianotoner tunnats ut. Många säger att skivan kunde ha kortats ner till en enkelskiva och att man då hade fått ett ännu mer slagkraftigt album än vad detta, ett av 90-talets bäst säljande rockalbum, blev. Jag tycker inte det. ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” är ett mästerverk som för mig öppnade dörren till Smashing Pumpkins underbara musik. Men inte bara det. Faktum är att denna skiva öppnade dörren till hela mitt musikintresse.
Visst har väl magin försvunnit lite med åren, man har förändrats själv och man upptäcker ständigt ny musik, men ”Mellon Collie” kommer för alltid vara den viktigaste skivan i mitt liv.
Publicerad: 2002-10-26 00:00 / Uppdaterad: 2002-10-26 00:00
55 kommentarer
härlig skiva, härlig recension.
#
Ska försöka sälja den senare idag.
#
den är ganska överskattad både 'siamese dreams' och 'adore' är bättre.
De lugna låtarna är genomgående riktigt bra men då hårda låtarna har riktigt äckliga hårdrocksriff (vilket det inte var på 'siamese dreams'). Sen är de inte särskilt melodistarka heller. Dock ett helt ok album. Men inte så bra som vissa vill göra gällande och absolut inte 9/10
#
Fast alltså, vissa hårda låtar (bullet with butterfly wings tex) är ju riktigt bra.
#
Fast å andra sidan, man ska ju inte vara butter. Så låt oss säga 8/10.
#
Typiskt nu måste jag in i garderoben och leta fram den….och jag som har ont i huvudet och allt.
#
Med tanke på att det är en dubbel håller den exceptionellt hög klass. Jag skulle ge betyget 4 eller 5 till 70-75% av låtarna. Helt enkelt makalös skiva. 90-talets bästa skiva – lätt.
#
Hur kan den vara 90-talets bästa den har ju en hel del svaga låtar.
#
jag tycker också att skivan är lite överskattad.. fast den är fortfarande värd att ha.
#
Skivan som visar allt!
Billy Corgan är gud!
#
Bra Johannes! Du nitade fast det mesta där tycker jag.
#
Fantastiskt bra recension.
#
10/10
#
Wooho Johannes :-)
Superbra recension!
#
filtrera bort skiten och gör skivan till 1 cd så är den riktigt bra.
#
Jag tog dom bästa låtarna från den och spelade in ett otroligt bra band som absolut får högsta betyg!
#
Så här skrev jag när jag utsåg denna platta till 90-talets bästa skiva i min lokaltidning:
—
Den fick inte bra recensionen när den kom. Recensenterna tyckte att det var pretentiös och bara för mycket. Problemet med oss recensenter är att vi oftast bara har ett par få dagar på oss att lyssna och tycka om viktiga skivor. Bolagen skickar ut skivorna sent och den eviga deadlinen styr omdömet. Så hur skulle recensenterna kunna tycka till om 28 låtar, sammanlagt 122 minuter musik, på bara några få lyssningar?
Så jag förstår recensenterna. Personligen satte sig dubbel CD:n vid första lyssningen. Jag var student igen och mitt känslomässiga liv var instabilt, så av någon anledning kunde jag relatera till alla låtar. Jag blev arg till â€Jellybellyâ€, fick spring i benen av â€1979â€, blev tagen av â€Thru the Eyes of Ruby†(speciellt live på Johanneshov) och jag deppade och längtade till â€By Starlightâ€.
Billy Corgan ville göra något slags avslut för en viss del av Smashing Pumpkins karriär med â€Mellon Collie and the Infinite Sadnessâ€, och det verkar som han hade mycket att säga då skivan genererade fem singlar med inte mindre än 23 b-sidor, där en låt dessutom var ett collage av hela 70 (!) låtar där endast en eller två dök upp i något annat sammanhang. Detta innebär att minst 120 låtar figurerade kring denna 90-talets bästa skiva.
Pretentiöst? Ja, men oerhört inspirerande.
#
ok. fint.
bland de bästa skivorna jag har i min lilla samling. Så pretto är den väl inte?
#
Vissa band gör schyssta låtar som tillsammans gör en platta bra men SP har i Mellon Colli ett så jävla grymt album där helheten gör den så speciell och inte de enskilda låtarna i sig (därmed inte sagt att de inte är lysande i sig), jag skulle inte vilja filtrera bort en ända låt för då blir det inte samma grymma upplevelse som det är varje gång man betar igenom hela plattan i ett kör.
#
”Trumslagaren Jimmy Chamberlin, vars spel nådde sin kulmen på ”Mellon Collie”, bidrar med sin jazzbakgrund till rytmer som ofta är väldigt viktiga för att bandet ska få sin speciella personlighet”
Lite av ett understatement, får jag några förslag på en säkrare trummis än honom, så skall jag gladeligen kolla upp det..
#
Anders, den fick relativt bra recensioner när den kom minns jag. Bl a Expressen gav 5 getingar, vilket ledde till att jag köpte skivan samma dag.
#
Nr 1 skrev:
”Hur kan den vara 90-talets bästa den har ju en hel del svaga låtar.”
Det är oerhört mycket svårare att göra en stark dubbelcd jmfrt med enkelcd. Man lade ribban på 2.50 och klarade, därför är det 90-talets bästa utgivning.
#
martscape, kom du ihåg vem som recenserade? Vore intressant att veta.
#
Bra recension och en underbar platta, kul att den recenserades så att jag fick upptäcka den på nytt…
#
Kunde du inte ha kostat på dig att ge skivan i ditt liv en tia? Jag tycker du ska ändra till en tia. Det är skivan i ditt liv värd.
#
Peter Hansson > Det var inte jag som skrev rubriken faktiskt… =) Det är den viktigaste skivan i mitt liv, men jag tycker det finns bättre skivor. Det är inte ens Smashing Pumpkins bästa. För det är ju Gish. =)
#
Johannes: Är det här en av de recensioner du har lagt upp på minga.nu tidigare? Jag tycker mig känna igen åtminstone stycken av den.
#
Lourinho > Japp det är en minga-recension som jag skrivit om lite.
#
denna skivan förtjänar minst en 10:a!
#
Snälla, gå vidare…
#
Klart bra men Siamese dream är bättre. Adore är inte samma stuk.
#
byzanz: tyvärr minns jag inte vem recensenten var.
#
10/10. Deras bästa skiva. Vissa klagar på att den är för lång och att man kunde korta ner den till en skiva osv men jag lyssnar på ca 20-25 av låtarna när jag väl lyssnar på den vilket är ett väldigt bra betyg för en dubbel.
#
Utan tvekan deras bästa!!!
En tia är det minsta den är värd…
#
1979. oh my
#
Köp Siamese Dream istället! Överlägsen!!!
#
Fin recension. Kärleken lyser igenom. Men det hela känns lite märkligt. ”Mellon Collie” var i min värld mest den tungfotade uppföljaren till förträffliga ”Siamese Dream”.
#
90-talets viktigaste och intressantaste skiva, någon som påstår nått annat har inte gett denna dubbel den tid den förtjänar… Smashing Pumpkins bästa helt klart, Siamese Dreams kommer knappt i närhet av fulländning, vilket säger en hel del med tanke på vilket mästerverk också siamese dream är… Nej, Mellon Collie and the Infinite Sadness går bannemig inte höja till skyarna tillräckligt högt… Den bra på alla möjliga sätt, den innehåller starka låtar, har fantastisk (utan att vara polerad) produktion och ett extremt brett spektra… Viktigaste skivan i mitt liv, lätt.
#
Ja just det, jag höll på o glömma. EN NIA? Hmpf, något annat än en tia är befängt, otroligt missvisande och tamejfaaen felaktigt… Vi är ju i o för sig alla tolkande individer, men när de gäller denna skivan finns de ingen pardon…
#
10/10 – försök inte med något annat! billy corgan ÄR gud. sådeså. gish är bra, och siamese dream jävligt bra den också, men de är inte lika drömska.
mellon är min allra käraste skiva. den är alltid med. jag vissnar utan den. puss.
#
Det är en bra skiva, visst, men inte fantastisk. Det är på tok för mycket, i princip, olyssningbara spår för att kunna kallas 90-talets skiva. Fast Corgan skall ha all heder åt anrättningen. Det är ju inte många som släpper en fet dubbel i dessa dagar…
#
DU, B-tollet, nämn ett enda olyssningsbart spår på denna dubbel! Nämn en mindre bra låt överhuvudtaget! Nej nej… Tvärt emot va många tror, tycker och säger så är mellon collie en otroligt jämn skiva. PRECIS ALLA låtar är underbara… Ingen utfyllnad någonstans faktiskt. Vilket är frågon om någon annan lyckats med på en dubbel med kring 30 låtar???
#
Håller med 100 %. När jag upptäckte skivan 1996 brukade jag ligga på golvet och bara häpna. Siamese dream är visserligen bäst, men det var Mellocollie som gjorde mig till Sp fan.
#
På tal om Zwan… Kan man vänta sig en recension här på DSC av Mary Star of The Sea? Med tanke på att den släpptes idag och är väldigt bra – en trevlig fortsättning på sagan om Herr Corgan…
#
Jag var på god väg att dissa denna skiva totalt. Minns att jag vid ett flertal tillfällen sågade ner på den och tyckte att den hade alltför många dåliga och oinspirerande spår. Tack och lov gav jag den till slut en ärlig chans och jag kom på mig själv att jag allmer började gilla den. Idag är den en av mina käraste ägodelar.
Det finns ingen skiva som är präglad av en sådan fantastisk mystik. Den har 28 spår och jag vågar säga att åtminstone 25 av dom låtarna är bra eller ruskigt bra. Men tänker jag efter riktigt noga så finns det nog inte en enda låt som inte fyller någon funktion.
Kanske världens bästa skiva.
#
Jo. 90-talets bästa, efter Achtung Baby.
Min flickvän köpte den begagnad i helgen, för 75 spänn! Kap…
Men kan inte sluta förundras över att Machina 2 aldrig kom ut ordentligt. Den är typ 10ggr bättre än Machina. De som vill ha en kopia kan mejla mig sin adress. (Är med i Machina 2-gerillan..)
#
ojdå, där fanns det ingen länk nej. Mail: per@formtech.se
#
måste tillsammans med OK Computer vara en av 90-talets bästa skivor
#
En väldigt bra skiva men som vanligt när det gäller dubbelskivor så finns där en del spår som hade gjort sig bäst i papperskorgen. 7/10 hade räckt.
#
Betyg: 11/10 … man ska hålla sig till betygsgränserna … men ibland finns det undantag som bekräftar regeln .. MCIS är ett sådant! .. Vaggvisor blandat med Metal blandat med rock … alltÃhop av HÖGSTA kvalitet … man blir nästan tårögd =')
#
Den bästa skivan som smashing pumpkins har släppt helt klart, lite kul att de är en dubbel. alla låtar funkar riktigt bra förutom thru the eyes of ruby, varför gjorde dom den låten över huvud(värk)taget?
#
oj jag menade att Tales of scorsched earth, den ger mig verkligen huvudvärk
#
9/10
Helt klart en av de skivor jag hört med bäst intro-del..
För övrigt SP's absolut bästa.
#
Siamese Dream är de bästa SP har gjort de måste ju alla som lyssnat egenom allt de gjort tycka?
Måste bara lägga till att faaaan va ja gillar låten ”Eye”, den hade väll bäst passat in på adore om man tänker stuket men för er som inte hör låtet ”Eye” se till att göra de!
#
ja, ”Eye” är en skön dänga.
Kul att se den här recensionen igen – var det verkligen 4½ år sen? Då hette jag martscape. Och Watcher hette byzanz. Och Bemp var med. Good times.
#
Kommentera eller pinga (trackback).