Grundtanken bakom Is a Woman, enligt Kurt Wagner själv, var att den genomgående skulle ha en nedtonad ljudbild med fokus på sångstämman huvudsakligen bara uppbackad av piano och gitarr. Betydligt mer avskalad än bandets tidigare skivor. Återhållsamhet var ledordet. Skivan ska också kunna ses som en samling avslutningslåtar. Varje låt ska vara en potentiell kandidat till finallåt på en Lambchopspelning. Samtidigt var det viktigt att samma grundstämning bibehölls hela vägen så att Is a Woman verkligen kändes som ett album.

För att genomföra det kallade Wagner, förutom den sedvanliga löst sammanhållna samlingen Lambchopmedlemmar, in Tony Crow och det är framförallt hans pianospel som styr ljudbilden. För även om det är Wagner som ligger bakom melodierna är det Crows arrangemang och finstämda pianospel som anger tonen. Uppbyggnaden är i stort sett densamma rakt igenom. En varm, ensam pianostämma och Wagners spruckna lätt mumlande röst i förgrunden. Lite vid sidan om tassar en dov bas, en lågmäld gitarr, ett snånätt trumkomp och inte så mycket mer. Det är i alla fall så det till en början verkar men är i själva verket långt ifrån hela sanningen.

För ganska snart upptäcker man allt fler detaljer i musiken. Det dyker in en saxofon, klingande xylofoner och klockspel, körstämmor, en ylande slidegitarr och allehanda mer eller mindre konstiga och konstgjorda ljud. Allt insmuget så subtilt och så långt bak i ljudbilden att det till en början är lätt att helt missa. Det finns betydligt mer på Is a Woman än vad örat först registrerar. Men när man väl gjort det inser man också hur viktiga alla de små detaljerna är för helheten. Inget finns där av en slump. Varje ton, varje knappt hörbart ljud fyller en funktion. Musiken låter enkel men är uppbyggd på ett mycket mer intrikat sätt än vad det kan verka.

Musiken rör sig den här gången i samma djupblå, sammetsmjuka, jazzinfluerade riktning som Tindersticks ofta tagit, med långa låtar och näst intill obefintligt tempo. Enda undantagen är smågrooviga D. Scott Parsley och det oväntade baktaktsgunget i den avslutande titellåten. Annars handlar det nästan uteslutande om långa, oemotståndligt malande försiktiga låtar.

Men även om Tindersticks är en ofrånkomlig liknelse i sammanhanget på mer än ett sätt, Wagner låter inte helt olik Stuart Staples, gör ändå Lambchop något helt eget. Eleganta och fantastiskt vackra melodier har de gemensamt men Lambchop tillåter aldrig musiken bli svulstig. Den är precis som tanken var väldigt återhållen. Men samtidigt finns det också något i det vemodiga soundet, något viskande, sugande som får mig att tänka på deras landsmän Black Heart Procession.

Som vanligt är Is a Woman späckad med Wagners ibland mycket kryptiska texter fyllda av liknelser, ordlekar och då och då rent nonsens. Med djup, sliten stämma tar han sig an allt från livet som turnerande musiker i The Old Matchbook Trick till melankoliska tankar om livet och döden i den lysande My Blue Wave som till stora delar sammanfattar hela Is a Woman.

Någon kommer säkert invända att Is a Woman är en tråkig skiva, framförallt jämfört med föregångaren Nixon men låter man den bara få fäste upptäcker man att varje låt lever sitt eget liv att de förändras inom sina egna ramar och det händer minst lika mycket på Is a Woman som på Nixon. Precis när du tror att du fått grepp om den glider den dig ur händerna igen. Det händer hela tiden något nytt och skivan bara växer och växer för varje spelning.

Is a Woman är med sina tankeväckande texter, hjärtskärande vackra musik och storslagna minimalism en ny milstolpe för Lambchop.