År 1997 släpptes The Ataris debutalbum … Anywhere But Here. Ett album som möjliggjordes tack vare The Vandals och tillhörande bolag Kung Fu Records. The Ataris influerade/producerade/sammanflätade med band som The Vandals och Lagwagon visade prov på att ta den del av punken de kom från ett steg längre. Debuten var en salig blandning av skate, emo, västkust och surf, men blandade på ett sådant sätt att det högst sällan skar sig.

Efter den första skivan rullade det på. Turnéer, ett par fullängdare, någon ep och en split-cd med Useless I.D. Riktigt stora blev bandet egentligen bara i U.S.A. Australien och Japan. I Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet var inte bandet känt av någon större publik. Men i efterdyningarna av band som Blink 182 så har nog efterfrågan på band som Audio Karate och The Ataris ökat. Så nu, lagom när The Ataris lämnar Kung fu för ett av monsterbolagen, släpps så … Anywhere But Here ännu en gång. Nu med en tydlig riktning mot oss lyssnare på andra ställen än Santa Barbara, California.

Det är en upptrimmad version som snart finns att tillgå i skivaffärerna. Nytt omslag, ny ordning på låtarna, nytt bättre ljud, ny låt (Andersson) och ett trevligt gömt spår.

Det är en energifylld kvartett som Kris Roe anför. Det låter ömsom NOFX ömsom Weezer. Då och då slår också Lagwagons inflytande igenom. The Ataris är en aning som Blink 182 utan den där slagdängan, men med en hel del mer politiskt laddade låtar. Missta er dock inte, det mesta skildras ur en medelklass skate-slackers vardag. Detta är musik för individen. För amerikanska collegeslynglar med lite för mycket finnar och med skrapsår från den senaste bailen.

Visst är det OK att … Anywhere But Here släpps igen. The Ataris är ett bra band och kanske är denna första skiva faktiskt det bästa de har gjort. Tyvärr är det nu vid återkomsten smärtsamt tydligt varför jag inte har lyssnat på detta på ett tag. Detta är inte musik utan känsla eller vilja, snarare tvärtom i The Ataris fall. Även om nu punken tagit en retrovändning till 60- och 70-tal finns det tusentals band som The Ataris just nu. Inflationen på softad MTV-punk får mig att inse att skivan skulle levt kvar på det sättet den gjorde efter 1997. Nu känns det kommersiellt och anpassat efter ett tillfälligt konsumentbehov. Tråkigt. Det var säkert likadant 1997. Nåja, för alla dom som inte är gammal och nostalgisk som jag är detta en svängig skiva lagom till sommaren. Framförallt om ni, precis som jag, drömmer om att få åka skateboard i Kalifornien på någon sommarledig skolgård.