Det är inte ofta jag lärt mig texter till den grad att jag fortfarande minns dem efter tio år, men det har hänt. Sly and The Family Stones platta Fresh innehåller ett par sådana låtar där varenda inandning, frasering och stavelse sitter bergfast memorerat. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag hörde den.

En gång för väldigt länge sedan jobbade jag på lokalradion i Skåne, tillsammans med en ljudtekniker som heter Per. Per hade hästsvans och brukade alltid komma förbi mitt kontor, viftandes med bootlegkassetter på DAT av obskyra gruppen Blow Fly. De gjorde naughty-versioner på klassiker som till exempel KC & the Sunshine Bands ”That’s the way (I like it)” där de sjöng ” ah ha ah ha to fuck it…” istället för I Like It. Eller What a Difference a Lay Makes istället för ”a day makes”. Det roliga var att deras versioner svängde mer än originalen och blåset var i klass med Tower of Powers. En dag kom Per förbi med ett stort leende och drog tag i mig.
– Kom, sa han bryskt. Du måste höra Sly sjunga!

Vi gick till den största studion, drog på volymen ordentligt och ställde oss mitt i rummet. Det måste ha varit en rätt skön syn, den lilla programledaren för det lokala ungdomsprogrammet bredvid stationens rock n roll snubbe. Båda djupt försjunkna i musiken som ekade i hela huset.

Det var första gången jag hörde If You Want Me to Stay. Till slut drällde fler och fler in i studion och undrade vad som stod på, men de flesta vände i dörren efter några menande blickar och generade skratt. De förstod inte. Men jag fattade. Jag upptäckte Sly and The Family Stone.

Till en början hörde jag bara Slys röst, men efter ett par lyssningar fattade jag helheten. Funk torr som grus och spretig som värsta hårtovan. Där andra väver ljudmattor och bryggar över i täta arrangemang är hela den här plattan ett bevis på individualism. Jag skulle gladeligen slänga hela min integritet i elden för att höra Slys olika tagningar och hur han byggde upp texten på t ex Skin I’m In, min andra favoritlåt på plattan. Men just If You Want Me to Stay naglade sig fast i mig på ett sätt som ingen annan låt har gjort. Det är någonting med hur han uttalar message och hans lidelse som bara väller fram i takt med att låten växer. Och basgången…

Resten av skivan är ren nostalgi från tillfället i radiostudion, så ärligt talat är jag inte överförtjust i den som album. Men oj, oj, oj om vi ska prata klassiker. Det var först långt senare som jag förstod att den här skivan satte punkt för en era och en karriär som jag var för liten för att kunna ha upplevt. Trots några tappra försök har Sly inte repat sig, och inget tyder på att han kommer att göra det heller tyvärr.

Eftersom jag måste sätt betyg så blir det nio. Tio på de två nämnda låtarna.

Bättre kan det inte bli.