Ibland vet jag inte var gränsen mellan hardcore och härlig metal går. Den är liksom hårfin. Kanske kan det finnas musikaliska skillnader, kanske politiska skillnader och någon gång ibland skillnader beroende på vilka kläder killarna och tjejerna på scen och i publiken har på sig. Ett band som liksom balanserar på gränsen är Misconduct. Hårt svenskt stål från Karlskoga som, liksom de numer sällsynta kanonerna från staden, gör en eldstöt genom musiken. Det är snabbt, skränigt men melodiskt.

Misconduct låter på nya skivan ”One last try” lite som en blandning av Metallica och Refused, vilket kan tyckas vara en ganska ohelig union. Jag vet inte något om ohelighet. Jag tycker det låter bra. Fredrik Olssons sång är precis sådär lagom jobbig för att jag skall stå ut med den (han måste nog dricka mycket honungsmjölk för att orka med någon längre turné). Resten av bandet körar då och då i hårda och nästan militäristiska ordalag. Påminner rätt mycket om tidiga Pennywise, vilket talar för ett band som Misconduct.

Texterna är som vanligt rätt mycket uppfyllda av detta smutsiga samhälle, och att punkarna måste hålla samman (fast givetvis på ett individuellt sätt för ingen jävel skall sätta sig på dig). I detta lever de fortfarande kvar i Sex Pistols tradition av att förverkliga sig själv genom extremiteter. Julien Temple skrev en gång: ”Efter Sex Pistols blev hela punken fruktansvärt deprimerande.” Han kanske har rätt, men Misconduct är inte tråkiga och inte särskilt deprimerande. Det är hardcore med nerv, om än rätt lik mycket annat. Originalitet är väl inte Miconducts kännetecken, men lyssnar du på spår sex ”Eternal flame” så faller en och annan bit på plats. Luftigt och dansant.