Hell on Wheels är en förbaskat trevlig bekantskap. Fast det är inte så mycket mer än bara trevligt.

De kan ju det här, Åsa, Rickard och Johan. De har gjort det ett tag. De bildade bandet 1994 och även om sättningen ändrats en del sen dess har de hållt på sen dess. Det tog ett tag innan de blev med skivkontrakt. Ett par 7″-or har det blivit och en EP på amerikanska Urinine records 1999. Nu har de äntligen fått släppa sin fullängdare. Jag vet inte om det är för väntans skull. Men det känns inte så angeläget.

När jag lyssnade igenom skivan första gången kändes det som om det var på allvar. Som om världen skulle gå under om inte Rickard fick sjunga sin text om ingenting och om inte trion fick ta nästa ackord. Men efter varje lyssning låter det mer och mer kallt beräknande. Som om de menat det en gång, men numer mest är blasé på de känslor de haft så länge. Nu spelar de känslorna. Skådespel.

Men jag gillar det i alla fall. Det var länge sedan något lät så här bra, oavsett om känslorna är äkta eller spelade. Oavsett hur konstlat det de själva kallar chosefritt är. Och oavsett hur lätt referenserna kan härledas till det vi hört förut. Hell on Wheels låter Pixies, Pavement, Built to Spill och lite Steve Albini-produktion. Inte orginellt kanske, men bättre än mycket av det de nämnda släppt de senaste åren i olika konstellationer. Och det är trevligt.

Då återvänder jag till början igen. Trevligt, men inte livsviktigt.

Men jag slutar inte där. Det finns nämligen en minut på skivan som verkligen känns livsviktig. Det är den sista minuten av ”The soda”. Om hela skivan kännts lika äkta som den minuten skulle jag verkligen älskat det här. Riktiga känslor ger sig in i skådespelet och ger något som liknar okontrollerat överspel. Den minuten är helt fantastisk. Mer sånt.