Samiam är ett av många band som drabbats av krånglande skivbolag. Album nummer två, tre och fyra släpptes av det stora stora skivbolaget Atlantic. Så skulle det bli med det femte också. Var det tänkt. ”You are Freaking Me Out” spelads in redan 1996. Men, Atlantic ville inte släppa det. Två år senare släpptes skivan av svenska Burning Heart Records och lite senare av lilla amerikanska Ignition. Till Atlantics förtret och Samiams glädje blev det bandets hittills mest framgångsrika album. Sedan dess har Ignition gått under och bandet återfinns numera på etiketten Hopeless Records i staterna. I Europa är det fortfarande Burning Heart som gäller. Där passar de in riktigt bra.

Den musikaliskt närmaste referens jag kan dra är nämligen bolagskamraterna i No Fun At All. Samiam spelar en likartad typ av emotionell hård men ändå popmelodiladdad punk. Möjligen drar Samiam lite mer åt ett mer yxigt och avigt amerikanskt pophåll än NFAA. Det är ganska lätt att dra paralleller till band som Sebadoh och Pavement. LoFi-punk. ”Astray” är kanske inte den mest äventyrliga skivan i genren. Inte den mest utmanande. Men, det finns en knippe riktigt bra låtar och ärligt talat har jag längtat efter att få höra någonting i den här skolan ganska länge nu. Ända sedan jag la vantarna på den nya Fireside-singeln nere på Hultsfred. ”Astray” kommer med lätthet att göra mig sällskap mot hösten och Firesides stundande fullängdare.

Den stora behållningen på ”Astray” är sångaren Jason Beebout. Där har jag hittat en för mig ny och mycket trevlig bekantskap. Jason har en nervig närhet i sin röst som stundtals påminner mig lite om Walter Schreifels i Quicksand. Jason lyckas sjunga enkelt, avskalat och vackert i stillsamma låtar som ”Curbside” och ”Why Do We”. Men, oftast målar hans röst upp en bild av en man plågad av olycklig kärlek och ångest. Både han och rösten landar precis på bristningsgränsen. Plågat, naket, nära, vackert.

Variationen gör ”Astray” lite svårplacerad. Lite svårsmält. Den är inte riktigt LoFi. Inte riktigt popcore. I stora delar känns den som ett verk från ett band som är i full färd med att ömsa skinn och finna en ny kropp. Det är en spännande resa som vinglar lite här och där. Ibland lyckas blandningen, ibland känns den osäker. Viktigast av allt är att den lovar att det finns mer att upptäcka. Kanske är det samarbetet med producenten Tim O'Heir (Sebadoh, J Mascis, Folk Implosion mfl) som gjort att Samiam upptäckt vägar bortanför punk och olika typer av core.

Jag inbillar mig att ”Astray” kräver lite mer tid innan den verkligen sitter där den ska. Just nu känns den lite ofokuserad. Lite ojämn. Inte riktigt sammanhållen.