Hur tråkigt kan det bli? Ja, typ som The Mustard Seeds andra album ”Red”. Det här är inte roligt någonstans. Nu släpper bandet sitt andra album, men kunde de inte låtit bli?

OK detta är fyra riktigt kompetenta musiker. De har alla stått bakom artister som Joe Satriani, Julian Lennon och David Lee Roth. Riktigt heta artister just nu faktiskt [ironi]. Men det blir inte bra. Det blir bara en sörja av senapskornen, som en gammal senapstub från Slotts.

The Mustard seeds låter som en blandning av Nirvana, Foo Fighters, Paul Young och Peter Cetera. Det blir nästan skrattretande. Så slätstruket, så härmat, så reklamradiovänligt, så… Jag hatar att vara taskig, men George, Matt, Doug och Jorge skulle ha stannat bakom de tunga(?) namnen.

Visst är det här melodiöst och rockigt då och då. Inledningslåten ”Sylvia Beams” skulle säkert vara riktigt bra om det inte var The Mustard Seeds som framförde den. Introt till ”I'm Okay” låter som bob hund för att sedan bli en urvattnad Foo-låt. Ibland skymtar det fram något glimmande bland låtarna, men helheten är vedervärdig, och dessutom är allt som glimmar inte guld. ”Queen of Misery” är en härlig dänga som låter som en dålig Pontus och Amerikanerna-låt. Åh, vad meningslöst!

Nej, detta andra album är inte någon upplyftande lyssning precis. Förmodligen skulle det vara så att om jag hade en uns av sympati så skulle den inte kunna blomma ut. Jag saknar tron på den här musiken. Inte ens någon tro i storlek med ett senapskorn har jag. Jag släpper eländet. Det finns säkert något annat jag kan lyssna på.